Jens Liljestrand: Adonis (Ordfront)
Det var mycket längesedan jag sträckläste en roman, helt enkelt för att den var omöjlig att lägga ifrån sig. Ännu längre sedan det hände med en nyskriven svensk roman. Kanske var det för 8 år sedan när Bengt Ohlssons Gregorius kom. Det tog emellertid bara några sidor av Jens Liljestrands Adonis förrän jag förstod att jag var tvungen att läsa klart hela, omedelbart.
Adonis är en roman i ordets rätta bemärkelse, av en sort som tycks bli alltmer sällsynt. En berättelse som utan spänningsromanens billiga knep och enkla dramaturgi lyckas fånga läsarens intresse och behålla det.
Adonis, som är en berättelse om en grupp studentsångare i Lund på nittiotalet och deras vidare öden, kan läsas som en skildring av manlighetens vedermödor, homosocialitet eller könsrollernas upplösning, av det moderna livets torftighet eller utifrån en klassanalys. Eftersom det är en god roman håller den för att läsas ur alla dessa perspektiv och fler därtill och berättelsen är förvånansvärt befriad från de pekpinnar med vilka sämre författare så ofta vill skriva oss på näsan.
Trots att det i många stycken är en mörk roman – ofta slits man mellan skam och vanmakt när man följer de tragiska protagonisternas göranden – finns både vackra och humoristiska passager. Det är särskilt glädjande att kunna konstatera att romankonsten lever och överlever i detta kriminalberättelsernas tidevarv.