Dagens fotbollspremiär på Råsunda ringade in precis det fenomen som skribenten Lars Lindblad satte fingret i Dagens Nyheter i går. Fotbollspubliken går inte på fotboll för att ha trevligt. Dagens match var i själva verket allt annat än trevlig. Drygt 20 000 åskådare, som alla klätt sig lite för tunt i villfarelsen att fotbollspremiär också skulle innebära vårväder, fick i snålblåst och snöblandat regn se två yrvakna och lågpresterande allsvenska lag spela ett bedrövligt passningsspel i en huvudsakligen händelselös match som symptomatiskt också slutade noll-noll.
Det var knappast en tillställning som skulle ha lockat den drömda idealpublik som korrupta kommunalråd och byggherrar ser för sig i sina våtaste drömmar. En penningstinn och sittande publik som artigt applåderar vid mål, men under övrig tid välvilligt låter insupa sponsorernas budskap, utan att skrika fula ord eller tända bengaliska eldar på läktarna. Att denna publik uteblir beror givetvis på att den inte finns, men även om den skulle ha funnits skulle den knappast ha låtit sig lockas av en match som den vi såg idag.
I texten i Dagens Nyheter ringade Lindblad in precis vad det är som skiljer fotbollssupporterns relation till sitt fotbollsintresse från det dagliga sökandet efter trevnad:
”Mycket kan sägas om det sinnestillstånd den passionerade supportern befinner sig i – före, under och efter ett derby – eller för all del vilken match som helst, men att det varit ”trevligt” är det ingen som skulle hålla med om. Orolig, ångestladdad, lättad, euforisk, lycklig, deprimerad, förbannad, hatisk, letargisk, katatonisk – alla dessa begrepp ligger närmare till hands än ”trevlig”. En högst privat teori är att det hänger samman med att vi redan haft trevligt. Flera gånger under en vecka dessutom. Det var trevligt på föräldramötet på dagis, det var trevligt på lunchen i onsdags, det var trevligt att kunna källsortera soporna rätt, det var trevligt att det inte blev mer än 1 800 i restskatt och parmiddagen med Erik och Annika blev oväntat trevlig. Nästan lika trevlig som Tomas Ledin i ”Så mycket bättre”. Trevligt! Som både mål och medel. Vi har det så jävla trevligt att vi inte skulle stå ut med oss själva om vi inte hade fotbollen. Vi skulle kvävas. Så enkelt är det. Fotbollen på liv och död. Kärlek och hat. Vi mot de andra. Svart och vitt.”
Där har vi den, anledningen till varför de flesta supportrar får krupp när tidningarna skriver om ”derbyfest” eller ”folkfest” i samband med någon avgörande match. För supportern är det inte underhållning som det handlar om. Det är denna enkla sanning som underhållnings- och upplevelseindustrin måste internalisera om de ska lyckas göra allsvenskan till en attraktiv och lukrativ produkt att kränga gentemot medelsvenssons och sponsorer. För det första står supportrarna för, och kommer att stå för en betydande del av biljettintäkterna.
För det andra, utan supportrarna ingen upplevelse och trevnad för dem som går dit av dessa anledningar. Förra säsongens derbydemonstration från AIK- och DIF-klackarna som inledde med tio minuters tystnad visade med all önskvärd tydlighet hur kul allsvenskan är utan supportrar. Om möjligt ännu tydligare var det vid bortamatchen i Örebro, där sittplatspubliken uppenbarligen inte informerats om aktionen, varför deras dämpade golfapplåder och vilsna utrop var det enda som hördes över den höstkalla planen.
Vi reste inte till Örebro i höstas för att ha trevligt. Vi gick inte till den kyliga hemmapremiären mot Mjällby för att ha trevligt. Vi gjorde det för att vi följer vårt lag. Det är så förbannat mycket större.