Trots att det är hockey som gäller just nu kan jag inte låta bli att börja peppa inför fotbollssäsongen, som närmar sig med stormsteg!
Karavan
Det är mörkt utanför huset,
just strax innan gryningsljuset
bryter över träden möter jag ett stressat tidningsbud,
där jag skyndar ut till bussen.
Ingen frukost, avskedspussen
som jag hastigt fick i farten av min halvsovande brud.
Hon har tänkt att sova där i många timmar än.
Igår så fick jag lova att just hennes älsklingsvän
skulle ta det lugnt med dricka
för hon är en skötsam flicka
men fast jag svor en ed så har jag redan glömt bort den!
Först med bussen sen med tricken.
Jag känner redan kicken,
ingen trötthet alls fast klockan blott är lite efter fem.
Jag är en utav de första
men jag börjar redan törsta
så jag knäcker strax en bira som jag haft gömd i mitt hem.
Snart så är vi några hundra och när alla slutit opp
börjar bussens motor dundra och humöret är på topp.
Alla börjar genast sjunga,
hela bussen börjar gunga.
Fast jag sovit blott tre timmar ingen trötthet i min kropp!
Vi far ut på motorvägen,
samma väg som mången trägen
fan har tagit många gånger uppå korståg ut från stan.
Förutom sångerna och skriken
är det stillsamt i trafiken
medan fyra fulla bussar rullar fram i karavan.
Själv dricker jag med måtta, för jag vet att vi har
minst omkring en åtta nio timmars resa kvar.
Det bekommer inte andra
och spritflaskor börjar vandra
från mun till mun i bussen såsom alltid när vi far.
Sådant är supporterlivet:
att jag åker, det är givet,
jag vill inte sitta hemma när som Gnaget spelar boll!
Att det kostar tid och slantar,
sånt som präktiga små fjantar
inte anser det var värt nej det spelar ingen roll.
Och om flickvänner och andra såna som jag bryr mig om
skulle börja med att klandra mig så får de tänka om.
Jag är skötsam och arbetar,
jag betalar skatt och stretar
och är inte mera klandervärd än nånsin nån av dom.
Men vad som hänt den sista tiden
och som visar på hur vriden
den blivit är hur klubben går emot de egna fans.
Alla fäder, alla söner
de som offrar sina löner
på biljetter och på resor när vi spelar någonstans.
Nu har dästa potentater i förbundets högsta topp,
falska fotbollsbyråkrater sagt att man ska göra opp
med den motbjudande massan
fast allt deras klirr i kassan
genom åren är de pengar som just vi har slantat opp!
Och tillslut så når vi målet,
det där dävna avgrundshålet
någonstans på andra sidan och vi stannar på ett torg
och fast tomflaskorna klirrar
står polisen mest och stirrar
för det är ju oss man kastar på och det är ingen sorg.
Vi slussas till arenan där matchen är igång
och fast vi är lite sena känns den outsägligt lång,
för noll-noll blir resultatet
enär matchen liksom hatet
dränks i spöregn men vi tänker att vi vinner nästa gång!
Lars Anders Johansson