Bygg på djupet

Så länge jag kan minnas har jag fascinerats av underjordiska gångar och byggnadsverk. Var och när intresset väcktes vet jag inte. Kanske var det när jag som barn läste Tolkiens böcker med de ingående skildringarna av dvärgarnas och alvernas underjordiska kungariken.

Kanske var det när jag på den grekiska ön Samos besökte den antika Eupalinostunneln – ett underverk av forntida ingenjörskonst. När jag i höstas besökte Budapest  var det med sorg i hjärtat jag noterade att den medeltida labyrinten under den gamla stadsdelen i buda var stängd för obestämd tid.

Intresset håller emellertid i sig. Jag älskar till exempel tunnelbanan. Dels för att den är så fruktansvärt praktisk. Inget annat kollektivt färdmedel fraktar lika många resenärer på lika liten yta. Men framförallt för att den utgör ett fantastiskt vidsträckt underjordiskt system av tunnlar. Ett underverk i sig självt. Som blodådror i staden, eller som katakomber.

Det besvär som byggandet av den nya Citytunneln i Stockholm, i form av avstängda tunnelbanelinjer, förseningar och buller, har vida kompenserats av det faktum att man håller på att spränga ut nya tunnelsystem, 40 meter under jord!

På samma sätt älskar jag Stockholms nedgrävda motortrafikleder. Den fula och bullrande trafiken försvinner från stadsbilden, samtidigt som bilisterna på ett snabbt och smidigt vis tar sig från ena änden av stadskärnan till den andra. Win-win. I Oslo har de tagit det hela ännu längre – där har man grävt ned alla motorvägar in till stan, vilket bidragit till att bevara stadens gemytliga småstadskaraktär.

Jag gillar när man gräver ned fula men praktiska funktioner. Jags kulle gärna se hur de stora köpladorna, IKEA med flera, som idag slår upp som svampar ur jorden i städernas utkanter, kunde förläggas under markytan – de har ju ändå inga fönster – så att man ovanpå dem kunde anlägga parker eller trevliga affärs- och bostadsområden.

När jag nyligen blev uppmärksammad på ”Jordskrapan” som Esteban Suarez vid Bunker Arquitectura ritat åt Mexico City blev jag givetvis eld och lågor. Inte minst i ljuset av den infekterade debatten om byggande av skyskrapor i Stockholm, där kulturkonservativa silhuettkramare står mot en okänslig vulgärhöger som drömmer om Manhattan.

Jordskrapan blir ett sätt att expandera tättbefolkade kulturhistoriska stadsmiljöer utan alltför stora ingrepp i de historiska omgivningarna. Det aktuella exemplet är tänkt att bygga under stora torget i Mexico Citys historiska stadskärna och ska sträcka sig hela 300 meter ned i jorden, allt som allt 65 våningar.

Det hela är naturligtvis bara ett förslag, men jag hoppas innerligt att man skrider till verket. Vilka perspektiv som öppnar sig.

Suarez är emellertid inte först med idén. Redan 1931 presenterades i Japan detta förslag på inverterade, underjordiska skyskrapor. Då var syftet att bygga jordbävningssäkra konstruktioner. Notera den gigantiska reflektorn som ska förse schaktet med solljus!