Under den gångna helgens Göteborgsvisit bevistade jag Göteborgs visfestival, ett för året nytt evenemang som verkligen gav mersmak inför framtiden. I dagarna två uppträdde merparten av de namnkunnigaste representanterna för Göteborgs vitala visscen: Christina Kjellsson, Loke Nyberg, Jenny Almsenius, Karl-Gunnar Malm och Gunnar Källström, bara för att nämna några stycken.
Och så förstås den legendariske Dan Berglund, det mörkröda sjuttiotalets allra mörkrödaste trubadur, som emellertid tonat ned sin radikala profil något men behållit såväl sina lyriska kvaliteter och sin stora pondus och scennärvaro. Att Berglund har en särskild plats i Göteborgarnas hjärtan märktes på den närmast andaktsfulla stämningen i publiken under framträdandet. När några åhörare försökte dra igång taktfast handklappning röt Berglund barskt ifrån.
Som ostkustbo kan man inte annat än bli lite avundsjuk på den vitala visscen som finns i Göteborgsområdet. Där finns sannerligen inspiration att hämta. Att fler delade min uppfattning märktes på den månghövdade publiken där åtskilliga rest från avlägsna delar av landet, vilket innebar tillfälle till många kära återseenden. Trots att visan som genre är så bred – hur många har inte skivor av Vreeswijk och Taube hemma? – är ”Vissverige” tämligen litet. Den diskrepensen är värd att fundera över.
Låt oss hursomhelst hoppas på att helgens evenemang gick runt ekonomiskt så att det inte rörde sig om en engångsföreteelse.