SJ dödar tågentusiasmen

Jag gillar att åka tåg. Man kan sitta med i lugn och ro. Läsa, skriva, arbeta om man behöver det. Man kan ta en liten promenad och sträcka på benen, man kan äta en bit mat. Alltmedan landskapet glider förbi utanför fönstren. Dessvärre håller Statens Järnvägar på att förstöra detta nöje för mig.

Jag föredrar ofta tåget framför andra transportmedel. När man åker bil kan man inte göra någonting av ovanstående. Flyger man måste man sitta eländigt trångt och dessutom krångla med transfer till och från flygplatserna. Med tåget kommer man oftast mitt in i centrum av staden man ska till.

Men när SJ tar ut priser usom gör det mycket lönsammare att välja både tåget och flyget, och dessutom erbjuder en servicenivå som rentav får Ryan air att framstå som komfortabel lyx, då blir det allt svårare att motivera varför man ska välja tåget.

När jag bokade tåget till Göteborg observerade jag inte att det saknades en liten kniv och gaffelsymbol under beskrivningen. För mig var det självklart att det under en fem timmar lång resa tillhandahålls någon form av servering. När jag fick biljetten i handen upptäckte jag dock att det stod utskrivet ”Ingen servering”. Märkligt, tänkte jag, men ställde in mig på att köpa något under de tjugofem minuter som jag hade vid bytet på Stockholms central.

Föga förvånande när man har med SJ att göra anlände tåget tjugofyra minuter för sent, vilket innebar att jag hade en minut på mig att springa till anslutningen. Någon skaffning fanns det med andra ord ingen tid för att inhandla.

Väl ombord började snart både hunger och törst göra sig påminda. Vid frågan om det fanns någon automat ombord svarade konduktören vresigt att det gjorde det inte. ”Det här är ett regionaltåg”, fick jag höra, ”och i det konceptet ingår ingen servering. De skulle ha köpt med dig mat och dryck innan!”

När jag invände att det var på grund av att SJ inte kunnat leverera enligt tidtabell som jag inte hunnit anskaffa någon färdkost innan jag steg ombord, menade hon att det ”skulle du ha tänkt på innan!” Därefter lade hon till att jag ”skulle sluta vara spydig”!

När jag ödmjukt frågade efter sådana tetror med dricksvatten som brukar finnas ombord blev svarat att några sådana inte fanns. SJ har alltså mage att ta rejält betalt för att transportera människor i en långsam boskapstransport där det inte ens finns vatten att dricka, och till råga på allt blir man kallad spydig av personalen när man reser invändningar mot denna usla service.

Det skulle vara omöjligt för ett företag på en verkligt konkurrensutsatt marknad att behandla sina kunder på motsvarande sätt. SJ agerar som om de fortfarande var en myndighet, men motiverar sina hutlösa priser med att de är ”marknadsmässiga”. Man undrar vilken marknad de jämför sug med då, eftersom både bil och flyg tenderar att vara billigare.

Jag har varit tågentusiast ända sedan jag som liten satt med skärmmössa och körde min fars gamla Merklintåg runt, runt bland små träd och byggnader, men nu börjar denna entusiasm så sakta falna, i takt med att ordet tåg förknippas med förseningar, trängsel, brist på sittplatser, orimligt höga priser, usel service, hunger och törst och ett i största allmänhet otrevligt bemötande.

Bland alla de förbrytelser som begås av SJ torde denna vara den största: de förstörde glädjen med att åka tåg.