Den egentliga frontlinjen

Det mörka rummet. Realism och narration i samtida skandinaviskt måleri.
Edsviks konsthall

Samtidigt som ”art’s birthday” utspelar sig med dunder och brak på Södra Teatern i Stockholm, öppnade under betydligt blygsammare former en betydligt intressantare utställning i Storstockholms periferi. Nämligen på Edsviks konsthall i Sollentuna. ”Det mörka rummet. Realism och narration i samtida skandinaviskt måleri” presenterar samtida figurativt måleri när det är som bäst.

Det är inte bara nationaliteterna som skiljer de medverkande konstnärerna åt, också deras stilar spänner över ett vitt spektra. Från Roj Fribergs utagerande moderna samtidskommentarer till Christopher Rådlunds asketiskt sakrala klassicism. Från Marianne Wiig Storaas och Ulrik Möllers fotorealism till Christer Karlstads romantiska fantasier. De skilda stilarna kontrasterar mot varandra på ett sätt som både utmanar och stimulerar. Det skiljer den från den tidigare utställningen Figurationer, där ett estetiskt ideal dominerade.

Det mörka rummet är en intellektuell utställning som på samma gång är lättillgänglig – tack vare de konkreta motiven – och utmanande och ifrågasättande tack vara de många bottnarna. Till skillnad från mycket av samtidens konceptkonst där plakatmässiga budskap trummas in lämnas tolkningen istället åt åskådaren.

Samtidigt som hantverksskickligheten gör bilderna tillgängliga är motivvalen utmanande och spännande. Det finns inget lättsmält över Det mörka rummet. Många av målningarna, till exempel Nina Sten-Knudsens ”Vi drack ett giftigt te” lämnar kvar en oroande känsla.

Den höga kvaliteten i kombination med den stilmässiga bredden övertygar om att det är här den egentliga frontlinjen finns. Det var längesedan genompolitiserad konceptkonst chockerade någon på allvar. Den stora uppslutningen vid invigningsceremonin visade också med all önskvärd tydlighet att det finns ett intresse för den här typen av måleri. Såväl bland allmänhet som bland intellektuella. En och annan namnkunnig kulturpersonlighet skymtades i mängden.

Edsviks konsthall har sedan den öppnade häromåret bjudit på en rad högkvalitativa utställningar som utmanat det ganska konforma konceptbaserade konstlivet. Senast var det Odd Nerdrum som med sin ”Skatt och misshandlade djur”, imponerade, chockade och roade en månghövdad publik. Det stora antalet besökare konsthallens perifera läge till trots vittnar om att det finns ett ökande intresse för den här typen av måleri.

I en tid när till och med Moderna museet har insett att man behöver visa konst som människor uppskattar för att få besökare, kan man bara gissa hur många besökare Det mörka rummet skulle ha haft om utställningslokalen hade legat närmare stan.