Järnladyn

Järnladyn (2011)               
Regi: Phyllida Lloyd

I vanliga fall är jag inte något premiärlejon, men  häromdagen hade jag glädjen att bevista rödamattanpremiären av The iron lady i  New York, med Meryl Streep och de andra skådespelarna närvarande i salongen. Det var intressant och jag förstod att en hel del av den New Yorkbaserade medieeliten var tillstädes, även om jag själv bara kände igen några stycken. Det kan emellertid konstateras att någonting har skett med tidsandan när ett filmiskt hjälteporträtt av en konservativ politiker får motta medieetablissemangets ovationer.

Som många har förutsett gör Meryl Streep en strålande insats som Margaret Thatcher, Storbritanniens mest långvariga och mest kontroversiella premiärminister. Filmen hoppar fram och tillbaka i tiden, och vi får både följa den åldrade Thatchers kamp mot en begynnande demens och bearbetandet av sorgen efter maken Dennis, och genom tillbakablickar följa hennes liv och politiska karriär, från kampen mot köns- och klassrelaterade fördomar inom torypartiet till intrigerna som efter tre mandatperioder tvingade henne att avgå som premiärminister och partiledare.

Jag kan tycka att man kunde ha fokuserat något mer på Thatchers gärning och mindre på hennes ålderdom och begynnande demens. Stundtals blev de scenerna plågsamt utdragna. Samtidigt bidrar de effektivt till att synliggöra människan bakom politikern. Meryl Streep övertygar både som maktspelaren Thatcher och som den sårbara individ som betalade ett högt pris för de politiska framgångarna.

Också Alexandra Roach, som mycket porträttlik spelar den unga Margaret Thatcher , står för en strålande insats. Thatcher, Storbritanniens första och hittills enda kvinnliga premiärminister, borde vara en feministisk ikon. Att denna enastående starka och självständiga kvinna som på egen hand betvingade det konservativa etablissemanget och blev dess ledare, inte fåt någon erkänsla från kvinnosakskämparna torde bero på den sammanblandning mellan feminismens ursprungliga jämställdhetsideal och radikal socialism som varit rådande alltsedan det sena sextiotalet.

Att dagens unga kvinnliga politiker som centerpartiets Annie Lööf väljer att betrakta Thatcher som en förebild är ett tecken i tiden. Förmodligen inspireras dagens och framtidens karriärkvinnor mer av självständiga och handlingskraftiga kvinnor som Thatcher än av Valerie Solanas bittra och hatiska manifest som på grund av en teateruppsättning vållat sådan debatt på de svenska kultursidorna den sista tiden. Kanske borde The iron lady också visas för gymnasieelever i undervisningssyfte?

Biljetten från galapremiären.