Som flygresenär får man utstå ett antal olägenheter som man slipper när man nyttjar andra transportslag. För det första är man tvungen att ta sig med något slags transfer ut till flygplatserna, som sällan ligger särskilt centralt. Flyger man civiliserat rör det sig om minst en halvtimmas transport, flyger man med lågprisflyg kan det röra sig om timmar. Därefter följer den bisarra tidsmarginalen mellan sista incheckstid och avgång.
Föreställ er om SJ tvingade sina resenärer att infinna sig på centralstationen en och en halv timma före tågets avgång. Gissa hur många som skulle välja tåget då! Flygresenärerna finner sig emellertid i denna styvmoderliga behandling. Varför kan man undra. Kanhända är det för att flyget fortfarande åtnjuter en rest av den exklusivitetskänsla som vidhäftade det under flygboomen på sextio- och sjuttiotalen. Kanske är det för att man fortfarande har en illusion av att det är ett snabbare transportmedel – något som bara är sant på långa avstånd. Inom norden lönar det sig sällan att flyga i tidsavseende. Märkligt nog är det dock ofta billigare än att ta tåget.
Det mest enerverande irritationsmomentet är emellertid säkerhetskontrollerna. Varje resenär, såväl inrikes som utrikes, måste finna sig i att ta av en stor del av kläderna, alla privata ägodelar såsom klocka, nycklar mobiltelefin, bälte etcetera. Till och med skorna brukar tvingas av. Sedan får man i strumplästen, hållandes de bälteslösa byxorna uppe med ena handen, släpa sig igenom den förbannade metalldetektorn som envisas med att pipa trots att man inte har ett uns metall på sig.
Då ska man bryskt visiteras av den allt annat än muntra säkerhetspersonalen. Proceduren, som upprepas dag efter dag med tiotusentals resenärer, är minst sagt förnedrande. Likväl accepterar vi behandlingen, eftersom vi tror att den fyller ett syfte. Att den räddar oss från en kvalfylld undergång i blodtörstiga terroristers klor.
Så får man läsa i tidningen att säkerhetspersonalen på Arlanda missat en bombatrapp, som på test lyckats smugglas igenom säkerhetskontrollen på flera av terminalerna tiotals gånger. Då inser man att all denna förnedring har varit helt i onödan. Det är möjligt att säkerhetskontrollerna egentligen mer syftat till att lugna oss andra, att ge sken av att de har koll, som ett slags placeboeffekt, snarare än att verkligen förhindra terrordåd. I så fall undrar jag om denna falska känsla av trygghet verkligen är värd besväret som varje flygresa numera förknippas med.
Jag jobbar som FPK på Arlanda och kan säga att det du påstår är helt fel. Kan tyvärr inte säga något om vad vi gör och exakt hur vi arbetar, men vet bara att du har fel.
”Det du påstrår”? Kan du kanske vara lite tydligare det påstås ju flera saker i texten.
Skulle inte folk åka tåget om de var tvungna att vara där 1,5 h före avgång?
Är det inte så att man missa en ”bomb” tiotals gånger? och att säkerheten då är en illution? Är nyttan större än onyttan med dessa ”säkerhets kontroller?
Är det inte billigare att flyga?
Exakt vad är det jag påstår som är helt fel?
så du vill inte ha säkerhet i flygplatserna? och det är skillnad mellan attrapp och en riktig bomb.