Nick Brandt, On This Earth, A Shadow Falls – Fotografiska
– Titta vilken gullig gepard!
– Oj, vad stor den här elefanten måste vara!
– Vad roliga flodhästarna ser ut!
Det fullkomligt vimlade av folk på Fotografiskas utställning av Nick Brandts fotografier av afrikanska djur. Man fick tränga sig fram för att få en skymt av de monumentala svartvita
fotografierna som gav inblickar i en fascinerande vild värld vars utrymme kringskärs för varje dag och som om någon generation kan vara ett minne blott. Kommentarerna från besökarna runtomkring handlade emellertid företrädesvis om de avbildade djurens utseende.
Bilderna, företrädesvis från Serengeti och Masai Mara, väckte minnen från mitt eget besök på den Kenyanska savannen och särskilt panoramabilderna lyckades på ett häpnadsväckande vis fånga atmosfären på plats, något som stillbilder sällan gör.
Intressantast är emellertid fotografierna på enskilda djur, porträtt av individer snarare än naturfotografier. Den enskilde elefanten framträder med alla sina individuella särdrag, varenda rynka i huden, varenda spricka i betarna lyfts fram i relief. Det är storslagen bildkonst och en närmast transcendent upplevelse snarare än en naturupplevelse. I Nick Brandts fotografier möts människa och djur på lika villkor.
Trots att såväl det fotografiska hantverket som bildernas innehåll och kontext öppnade upp för intressanta diskussioner frapperades jag av den banala nivån på samtalen omkring mig. Eftersom jag besökte utställningen ensam gavs rikliga möjligheter till tjyvlyssnande. Jag förvånades av vad jag hörde.
Till och med de mest hårdprofilerade kulturtyperna i publiken, som gått in för kulturprettolooken till hundraprocent, talade enbart om fotografierna ur perspektivet huruvida de fotograferade djuren var gulliga, stora eller såg farliga ut. Eller om chimpansen på bilden eventuellt liknade någon i bekantskapskretsen.
Detta tillsammans med den massiva publiktillströmningen fick mig att fundera över fotografiets förändrade roll. Visst är det glädjande att så många stockholmare (och utsocknes?) väljer att lägga några söndagstimmar på att besöka en konsthall, och visst är det glädjande att en privat konstinstitution lyckats skapa det stora intresse som Fotografiska har lyckats med.
Jag undrar dock vilka mekanismer som drivit fram denna hype kring fotokonsten. En hypotes är att det i takt med att måleriet och skulpturen blivit alltmer abstrakt och publiktfrånvänt har uppstått en längtan efter det föreställande, det begripliga. Därmed har fotografiet övertagit den roll som det föreställande måleriet en gång hade men förlorade under 1900-talet.
En annan hypotes är att det handlar om att betydligt fler personer fotograferar på egen hand, med mer eller mindre konstnärliga ambitioner, än målar tavlor, och därför också intresserar sig mer för en konstform där de också kan relatera till utövarna.
Märklig är dock den vilsenhet inför vilka bedömningskriterier som skall användas vid betraktandet som ådagaläggs i kommentarernas banalitet, där djurens eventuella gullighet eller ”coolhet” hamnar i fokus.
Fotografiet har kanske lyckats fylla tomrummet efter det föreställande måleriet, men den verktygslåda som generationer av institutionella konstteoretiker lämnat i händerna på konstpubliken ekar fortfarande tom.
