Knarka, supa och slåss
Full som ett svin med en ny tatuering.
Här kommer samhällets andrasortering.
Här kommer vi som var dömda från början,
framvuxna ur den förnedrande sörjan,
dömda och glömda och täckta av dammet
från förortsbetongen, miljonprogrammet,
där kan vi vistas och där kan vi förstås,
som Ebba Grön sjöng: knarka, supa och slåss.
Antingen slutar ens kväll på akuten
eller i cellen, om tagen av snuten.
I vems händer man hamnar, får ödet bestämma,
men det är ganska skönt om det inte är hemma.
Men den som har tur kan få kvinnlig fägring,
men för det mesta är det blott en hägring,
en dröm som besannas för andra än oss,
så vi får väl fortsätta supa och slåss.
För brudar är brudar, de söker nåt annat.
Det gör vi också men blir kvar likförbannat
och hänger på torget i skuggan av huset
där vi växte upp, står och sparkar på gruset.
Här hetsar vi snutar och grannar och hundar,
slår från oss kritiken, vi står här och blundar.
Skyll gärna på andra, men inte på oss
det är inte vårt fel att vi knarkar och slåss.
Vad har man för val om man fötts ur betongen
och skolkat i skolan alltsen den där gången
man smet ifrån plugget och stal i affären
och hånade alla som satt sig på tvären?
Vi meckade holkar istället för pryon
och hånade läraren, rektorn och syon.
Vi sket väl i dem, de var inte som oss
vad visste väl de om att supa och slåss?
Att leva i nuet är skönt tills man märker
hur ångest för framtiden växer och värker,
hur håligt den ekar, jargongen och tugget
hur alla man en gång såg ner på i plugget
har flyttat för gott nu och lämnat betongen,
och lämnat oss ensamma kvar med jargongen,
för att jobba och plugga, men vad rör det oss,
vi är ju bäst på att supa och slåss.
Lars Anders Johansson