Jobs lidanden – Judiska teatern
Regi: Philip Zandén
Att besöka Judiska teatern invid djurgårdskanalen för att se Jobs lidanden är i sanning ingen munter upplevelse. Jobs vandring genom förlust, smärta och förnedring är skoningslös, och till skillnad från sin bibliske förebild blir han aldrig upprättad och kompenserad av herren, utan lämnas att dö, ensam och blodig, spetsad på en påle i rumpan.
Varje gång ett nytt dråpslag drabbar protagonisten hinner man blott med att tänka att ”nu kan det väl inte bli värre?” förrän tumskruvarna skruvas åt ytterligare ett snäpp. Som när Job redan hunnit bli spetsad på pålen och en cirkusdirektör dyker upp för att köpslå med bödeln om att få visa upp den lidande för pengar, varpå den pålspetsade blir mittpunkt i en burlesk föreställning där dvärgar och strippdansöser har gruppsex med avrättningsredskapet som pole dance-påle.
Den bibliske Job överger aldrig sin Gud och blir därför kompenserad för sina prövningar – han får av herren tio gånger så många kreatur och lika många barn. I pjäsen tvingas Job av våldsmakten att också överge den Gud som är det enda han har kvar sedan allt tagits ifrån honom. Kanske är det därför han heller aldrig finner nåd. Tack vare Jobs offer går hans tre vänner också fria från samma oblida öde, vilket gör att pjäsens Job närmast är att betrakta som ett slags Kristusfigur där han hänger på sin pålspets.
Hanoch Levins pjäs är skoninglös, inte bara mot den plågade protagonisten utan också mot publiken som lämnas utan svar, utan lösningar, oskyddade inför det meningslösa våldet och den likgiltiga ondskan. Det skulle kunna ses som ett manifest för vår nihilistiska tidsålder, den postmoderna era då vi valt att avfärda alla svar, alla lösningar, dekonstruerat både religionen och filosofin och fyllt tomrummet med, ja, vadå? Kanske ett dignande buffébord av det slag som inleder föreställningen innan Jobs purgatorium tar sin början.
Philip Zandéns regi tar fasta på det skoningslösa i pjäsen, men rymmer också inslag av svart humor. I likhet med många samtida pjäser rymmer uppsättningen rikligt med blod och andra kroppsvätskor. Det känns emellertid inte som billigt effektsökeri utan förstärker upplevelsen av smärta och ensamhet. Av publikens ansiktsuttryck att döma var det åtskilliga som rent fysiskt kunde känna med Job när den stora, silverfärgade pålen kördes upp i hans bak.
Scenografin är sparsmakad men effektfull. De flesta effekterna bygger på användningen av ljus. Man kan fråga sig varför kläder och andra attiraljer valts för att signalera fyrtiotalsmiljö, till exempel soldaternas mausergevär, men detta har blivit så vanligt i samtida teateruppsättningar att man knappast reflekterar över det.
Skådespelarna sliter hårt, utan att det känns animerat. Särskilt Magnus Roosman i rollen som Job gör en övertygande insats, och det är riktigt plågsamt att följa hans förvandling från uppburen och självsäker världsman till nedbrutet vrak som till slut inte består av mer än sin smärta.