Inte sedan Johan Mjällbys avtackning 2006 då den gamle AIK-legenden förlänades ett eget Tifo (”Kung Mjällby” stod att läsa på en jättebanderoll som täckte hela den norra läktaren och som visade Johan Mjällby i skepnad av en muskulös viking) har liknande hyllningar till en enskild spelare skådats på Råsunda som Kenny Paveys avtackning igår.
Pavey, som kom till Gnaget samma år som Mjällby slutade, blev snabbt mycket populär bland fansen. Inte bara på grund av sin duglighet som fotbollspelare utan på grund av sin oefterhärmeliga attityd. Maken till vinnarskalle har knappast setts. Under matcher när hela det övriga laget gått på tomgång, stått och stampat på stället, så har Kenny Pavey ensam krigat vidare, och den frustration som genomsyrat åskådarna på läktarna har fått sitt utlopp genom Paveys järnvilja och offensiva spel.
Kenny Pavey hann under sina sex år i Gnaget bli en riktig AIK:are i ordets bästa bemärkelse. Jag vet inte hur många gånger som jag under Paveys skade- eller avstängningsperioder fylld av frustration sett på det haltande spelet och tänkt ”om bara Kenny hade varit på planen nu”. Förmodligen kommer jag att få skäl att tänka så många gånger framöver.
Ingen skugga skall falla över Pavey, men jag är verkligen tveksam till om det var rätt att av ledningen att inte försöka hitta en överenskommelse som gjorde att han kunde stanna i AIK. Nu hoppas jag bara innerligt att han inte som flera andra älskade AIK-legender gjort på sistone går till någon allsvensk rivalklubb. Det vore ett ovärdigt slut.
Gårdagens avtackning, med en galen engelsman avklädd i bara kalsongerna, som i vild frenesi klättrar uppför läktarna för att kunna skaka hand med så många fans som möjligt, var emellertid helt i stil med Paveys sex år i AIK. There’s only one Kenny Pavey! Tack för allt!
Kenny Pavey i bara kalsongerna tar emot hemmapublikens ovationer. Ni får ursäkta den dåliga bildkvaliteten.