Det pågår en storslagen utställning på Nationalmuseum. Den ryska konstnärsgruppen Peredvizjniki, grundad 1870, uppstod som en proteströrelse mot dåtidens akademiska stilideal. Den ryska konstakademien stod nära makten och pläderade okontroversiella motivval för sin salongsfähiga konst. Banbrytarna inom Peredvizjniki ville annorlunda, de ville skildra det Ryssland som de flesta ryssar levde i. Ett Ryssland ännu efter livegenskapens avskaffande präglat av sociala orättvisor och mänsklig misär.
Ilja Repins storslagna Pråmdragare vid Volga, skildrande en samling luggslitna bönder som selade likt kreatur drar en tung pråm, är ett av utställningens paradnummer. Men där finns också många andra. Såväl storslaget landskapsmåleri som skänker associationer till romantikens målare med caspar david Friedrich och Markus Larsson, som porträtt och skildringar av sociala förhållanden och politisk kamp.
Utställningen erinrar på många sätt om skandinaviskt måleri. Utöver romantikens landskapsmåleri finns beröringspunkter med det sena 1800-talets svenska historiemåleri. Under slutet av förrförra århundradet hade måleriet nåt en teknisk skicklighetsnivå som saknat motstycke sedan barocken. Tillsammans med de nya teman och motivval som föäljde på den industriella revolutionen (som ju knappt hade kommit till Ryssland under konstnärsgruppens verksamhet) uppstod en sjudande gryta av gammalt och ungt.
Peredvizjnikis måleri har hög status och är allmänt omtyckt i Ryssland – tack vare det sociala temat uppskattades det också av kommunisterna – men har sällan visats utanför Ryssland. För den som vill se tekniskt drivet måleri laddat med tät symbolism och en social nerv rekommenderas verkligen utställningen som pågår till och med den 22 januari.
En intressant bisak i sammanhanget är att den svenska recensentkåren, som annars inte brukar vara nådig när det kommer till den här typen av tekniskt drivet och romantiskt/symbolistiskt måleri höjt den till skyarna.
Allra mest komiskt är det att DN:s Jessica Kempe, som i avnliga fall driver ett personligt korståg mot den här typen av måleri, lovprisar utställningen.
”Rustade med klassisk skolning gav de sig i kast med sitt konstpolitiska uppdrag – att i lager på lager modellera fram människans villkor och vardag under tsarens totalitära regim, godsägarklassens övergrepp och kyrkans maktmissbruk.”
Ännu mer bisarrt blir det eftersom hon i breömmande ordalag kopplar samman måleriet med ryska revolutionen – vilken i Kempes ögon framställs som någonting positivt:
”Här ger hundratalet målningar bilden av det ekonomiska och politiska förtryck, den återtagna värdighet och stärkta klass- och kulturidentitet som drev det ryska folket att ta makten år 1917.”
