Tänk er en musiker som går upp på scenen eller in i inspelningsstudion utan att först ha lärt sig att hantera sitt instrument. Det förekommer säkert och kan säkert också bli lyckat i något enstaka fall, men är knappast något som tilltalar vare sig en bredare allmänhet eller kännarna av musik. Inom konstlivet är det emellertid precis tvärtom. Där underkänns
regelmässigt de som skaffat sig en hantverksmässig färdighet.
1900-talets konstteorier med dess ständiga uppgörelser med den äldre, på hantverksmässigt kunnande grundade, konstsynen har lett oss fram till en situation där det bokstavligen endast är tanken som räknas i ett konstverk. Modernismens försök att rädda högkulturen undan masskonsumtionen övergick i popkonst och en postmodernism som upprepade modernismens formgrepp men saknade dess filosofiska utgångspunkt.
Idag befinner vi oss i ett estetiskt limbo där vad som helst kan kallas konst förutsatt att rätt auktoritet från rätt institution väljer att benämna det så. Några generella kvalitetsmässiga kriterier existerar inte längre. Den ständiga strävan efter att vara aktuell och avantgarde har reducerat samtidskonsten till en slags nyhetskommenterande funktion.
Att efterfrågan på sådana verk är tämligen begränsad är kanske inte så förvånande och de flesta som utbildas på dagens konsthögskolor går en framtid till mötes som bidragstagare eller verksamma på andra områden än vad de utbildats för. Med undantag förstås för en liten grupp som röner stora framgångar internationellt och tjänar stora pengar.
Det senaste decenniet har intresset för föreställande måleri skjutit i höjden. Etablerandet av nya konstmuseer världen över har pressat upp priserna på äldre måleri, så till den grad att man skulle kunna tala om ett underskott på marknaden. Detta har medfört överspillningseffekter på priserna för abstrakt samtidskonst – konstmarknaden måste ha någonting att sälja. Det äldre föreställande måleriets prisökningar har dock varit betydligt större än på de abstrakta modernistiska verken.
Intresset för äldre måleri har också öppnat mångas, inte minst konstköpares, ögon för samtida, föreställande måleri. Vi ser en ny generation konstnärer växa fram som tillägnar sig det historiska måleriets hantverkskunnande och låter detta vara utgångspunkt för sitt konstnärskap. Detta tilldrar sig intresse inte minst bland privatpersoner som väljer att
bortse från att skönhet inte längre utgör honnörsord bland smakdomarna.
Ett problem är emellertid att det råder brist på utbildningar för denna typ av konsthantverk. De högre konstutbildningarna i västvärlden tillhandahåller sällan eller aldrig de tekniska färdigheter som krävs för att utveckla ett traditionsbaserat konstnärskap. På Konstfack erbjuds till exempel ingen sko0lning i föreställande måleri, men desto mer av institutionell konstteori.
Därför är det glädjande att det finns initiativ som SARA (Swedish Academy for Realistic Art), nyligen inflyttade i nya större lokaler i Bergshamra i Solna, som utbildar studenter i just föreställande måleri. Utbildningen är treårig och fokuserar helt och hållet på hantverkskunnandet.
Vad eleverna därefter ämnar göra med sina färdigheter lägger sig inte lärarna och grundarna Sanna Tomac och Hans-Peter Szameit i. Vissa studenter har sina ambitioner riktade mot konstvärlden, medan andra tänker sig en framtid som illustratörer eller inom dataspelsbranschen. Vad som förenar dem är att de vill tillägna sig färdigheten att avbilda verkligheten på ett realistiskt sätt enligt traditionell teknik, till skillnad från den fotorealism som ibland förväxlas med traditionellt måleri.
Så angelägna är de att tillägna sig dessa kunskaper att de bekostar utbildningen ur egen ficka. Det går nämligen inte att söka studiestöd för kursavgiften. 85 000 kronor per student och läsår är kursavgiften (kostnaderna per student beräknas vara 120 000 kronor – differensen bekostar Tomac och Szameit själva) och endast två av de tre åren är
studiemedelsberättigande. Det sistnämnda är dock en nyhet, tidigare har studenterna
också fått lösa levnadsomkostnaderna under studietiden på egen hand.
När vi går runt i lokalerna är skoldagen över och studenterna håller på och packar ihop penslar och paletter och gör sig redo för hemgång. Den höga tekniska skickligheten på många av de halvfärdiga bilderna är slående. Det är sällan man ser något liknande idag som inte har minst hundra år på nacken.
– Det här är inte konst, inskärper Hans-Peter Szameit, det här är hantverk. Vi lär ut hantverket, konst är vad de väljer att göra med sina färdigheter när de kommer härifrån.
SARA fyller onekligen en viktig lucka i ett likriktat och genomideologiserat estetiskt landskap. Trots detta är det inte alla som uppskattar initiativet. Nyligen skrev jag om DN:s konstkritiker Jessica Kempe som gått till hårt angrepp mot utbildningen i en debattartikel i senaste numret av tidskriften Konstperspektiv. Detta kommenterade jag här.
För oss som föredrar pluralism och som inte är rädda för det sköna utgör emellertid SARA ett välbehövligt andningshål och en oas i den modernistiska öknen.
