Tomheten och vanmakten efter en derbyförlust är svårt att frigöra sig ifrån. Allra helst när det var så mycket som stod på spel: vid en seger skulle Gnaget fortsatt ha haft, åtminstone teoretiskt, en chans på SM-guldet. Dessutom hade det inte varit helt fel att få bidra till att skicka ned kaxiga lillebror till ännu en ökenvandring i Superettan.
Till råga på allt var det en match som Gnaget borde ha vunnit: tvåa i Allsvenskan med fem raka segrar i ryggen, medan Djurgården harvade kring nedflyttningsstrecket. Men, ett derby är alltid ett derby. Den svidande förlusten blev inte heller lättare att bära av tunnelbaneresan från Solna in till stan, i en tunnelbanevagn full med firande djurgårdare. Högljudda när de är i grupp.
Det finns naturligtvis mycket att säga om gårdagskvällens match, om målskytten Kennedy Igboananikes fula filmningar, om ignorerade straffsituationer etcetera, men till syvende och sidst berodde förlusten helt och hållet på AIK:s egen usla prestation. Så här dåliga har jag inte sett dem på länge. Inte ens när det såg som sämst ut i Örebro var det så här illa. Inget försvar, inget anfall. Tro fan att man inte vinner några matcher då.
Den enda ljuspunkten med gårdagskvällen var de magnifika supporterprotesterna mot Svenska Fotbollförbundets godtycke. De inledande tio minuterna av tystnad kändes som en evighet. Det var en kuslig känsla att se en derbymatch mellan AIK och Djurgården – skandinaviens mest laddade möte – spelas inför 24 000 tysta åskådare. Det har förmodligen aldrig hänt tidigare och kommer förhoppningsvis aldrig hända igen. Det var en mäktig demonstration av supportrarnas betydelse för den svenska elitfotbollen. Utan engagemanget på läktarna är allsvenskan ingenting.
I början av andra halvlek genomfördes ännu en maktdemonstration. Nedanför båda klackarna tändes unisont en stor mängd bengaliska eldar. I enlighet med Svenska Fotbollförbundets nya rigida regler tvingades därmed domaren att avbryta matchen tills eldarna brunnit ut. Det hela illustrerade tydligt hur SvFF:s regelverk inte bara är
verklighetsfrånvänt utan också kontraproduktivt: maktmedlen mot supportrarna
kan lätt vändas mot dem själva. Hårt mot hårt.
När sedan AIK-klacken förenade sig med Djurgårdarna på andra sidan, norra Europas värsta rivaler, i växelsången ”SvFF-Fotbollsmördare” som ekade över den tomma planen i sex minuter medan krutröken lade sig, var det ett budskap så skarpt att det borde kunna tränga ände ner till Lars-Åke Lagrell i Jönköping: SvFF har startat ett krig som de inte kan vinna, med mindre än att den svenska fotbollen går under.
SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, AB, AB, AB, Positiv läktarkultur