Aldrig fucka upp – Jens Lapidus
Jens Lapidus är en intressant författare. Det är något med hans stilsäkerhet och inlevelse i skildringarna av människorna på samhällets skuggsida som får en att misstänka att han har haft mer kontakt med dessa miljöer än via yrkesrollen som brottmålsadvokat. Missförstå mig inte, jag tror inte Lapidus om ett kriminellt förflutet, däremot skulle det vara intressant att veta mer om han bakgrund. Skildringarna av förortens invånare känns trovärdigare än de av bratsen på Östermalm.
Så har jag äntligen läst ut den andra delen i Lapidus Stockholm Noir-serie. Efter Snabba cash var förväntningarna högt ställda på uppföljaren, trots att det är allom bekant att uppföljare sällan slår föregångaren.
Aldrig fucka upp höll emellertid måttet – genom ungefär halva boken. 
Uppbyggnadsfasen, där de nya karaktärerna presenteras, där den centrala mordgåtan bara anas och där huvudpersonernas märkliga band till varandra långsamt uppdagas är tät, mörk och oroväckande.
Stockholmsskildringen är dyster, vardagsrealistisk men trovärdig. Lapidus har onekligen skapat en egen genre, som skiljer sig från den gängse svenska kriminallitteraturen, även om han närmar sig denna genom att introducera en grävande polis i den andra boken.
Efter halva boken tappar boken emellertid farten. I takt med att mordgåtan börjar klarna för läsaren förlorar den också sin fascination. När Palmemordet vävs in i historien tappar dne på allvar. Samtidigt börjar karaktärerna spåra utanför trovärdighetens gräns. När före detta legosoldaten Niklas förläser sig på radikalfeministisk litteratur är det förvisso underhållande, men det drar ned bokens socialrealistiska trovärdighet.
Även språket, som på det hela taget är Lapidus styrka, blir tradigt efter 300 sidor. Jargongen blir ett maner. Det korthuggna tangerar det parodiska. Även upplösningen var en besvikelse. Känslan som infinner sig påminner lite om den i skräckromaner, där skräcken trappas upp och sedan upplöses i tomma intet när monstret slutligen uppenbarar sig.
Lapidus främsta styrka är skildringarna av Stockholms undre värld, och den värld som omger de ljusskygga individerna. De kriminella träder fram slom riktiga människor av kött och blod, med familjer och vänner, med drivkrafter som kan vara skruvade men begripliga. Stundtals får man rentav intrycket att författarens sympatier snarare ligger hos dessa än hos det etablissemang som närmast framstår som en kuliss, med östermalmsöverklassen som mest framträdande representanter, vilka erinrar mer om karikatyrer än något annat.
Aldrig fucka upp är för lång, och kanske stundtals hastigt skriven, men är likväl läsvärd som samtidsskildring. Jag ser alltjämt fram emot den tredje delen, men känner att jag behöver en paus innan jag ger mig in i Stockholm noirs dystra universum på nytt.
SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, AB, AB, AB, Syds, Syds, BarO, BarO