Axmarbrygga Havskrog
Boskär, Axmarbruk
När vi svänger upp vid Axmarbrygga Havskrog ligger dimman tät över fjärden. Det silvergrå vattnet förlorar sig i det mjölkvita töcknet bara några tiotal meter ut från stranden. Vi befinner oss i de skogiga gränstrakterna mellan Gästrikland och Hälsingland, Ödmården, där aposteln Staffan en gång i världen mötte sitt öde i form av hedniska inbyggare.
Där, precis vid vattenbrynet, står den gamla lagerbyggnad murad i slaggsten som i forna tider användes som förvaring av järn och säd vid bruket, men som idag rymmer Gästriklands mest namnkunniga fiskrestaurang.
Medan vi sätter oss till bords lättar dimman undan för undan och blottar en vidunderlig utsikt över fjärden, inramad av skogsbevuxna öar och kobbar. En smal, privat prickad farled leder mellan grynnorna ända fram till restaurangens egen brygga. På somrarna ett populärt strandhugg för båtfolk från Gävle eller från Hälsingland.
Jag har tidigare ätit på systerrestaurangen i Furuvik, men redan omgivningarna i Axmar överträffar denna. Den rustika träinredningen är inte särskilt elegant, men de murriga tonerna går bra med den kärva stenbyggnaden och den vidunderligt natursköna utsikten. Glasverandan till trots gör inte heller byggnaden våld på sin omgivning utan smälter in väl, och man upplever sig som sittandes mitt i sceneriet.
Också maten håller högre klass. Vitlökskrutongen med ”Axmarröra” är ett slags toast Skagen med en twist och smakar alldeles förträffligt. Huvudrätten i form av grillad färsk laxfilé med smörstekt grönsparris och basilakaskum, toppad med god tryffelhollandaise och rostade pinjenötter är en av restaurangens paradrätter och smakade också förträffligt.
Ett minus i kanten var dock att en i sällskapet fick sin lax alldeles för rå – ett misstag som ter sig särdeles besynnerligt emedan vi var de enda gästerna på plats och det med andra ord torde ha varit tämligen lugnt i köket.
Efterrätten, vaniljglass med hembakat flarn, färsksyltade norrländska bär och vispad grädde, var god men inte mycket mer än så. Varmrätten och utsikten var helt klart måltidens behållning.
På minuskontot hamnar också den något nonchalanta personalen och deras besynnerliga vilja att först placera oss vid ett betydligt sämre bord inne vid väggen. När vi insisterade på att vi ville sitta närmare utsikten muttrades det över att ”folk faktiskt betalar pengar för att sitt där”, syftandes på stolarna vid väggen.
Det här besöket gjordes i början av hösten. Jag ser fram emot att återvända någon gång under den varma årstiden och sitta på uteserveringen. Helst då anlända med segelbåt från havet.
När dimman lättat var utsikten enastående.