De stackars pendlarna från Knivsta

Jag kan livligt föreställa mig hur diskussionerna gick hemma hos paret i trettiofemårsåldern som till slut ledde fram till det gemensamma beslutet att lämna innerstadens buller, stress och hets för det lantliga Knivsta. ”Nära till naturen.” ”Pendlingsavstånd.” ”Bra för barnen.” ”Man kan ju jobba på tåget. ”

Eller som kommunen marknadsför sig på sin hemsida:

”Naturskönt såväl sommar som vinter. Mitt emellan storstäderna erbjuder landsbygdskommunen Knivsta rena och friska sjöar, djupa skogar, fantastiska naturreservat och fina friluftsområden.”

Jag undrar dock om särskilt många av de som övergivit storstaden för pendlarlivet i Knivsta skulle ha fattat samma beslut om de på förhand hade kunnat ana hur pendlandet de facto skulle te sig. Till att börja med: Knivsta station har ingen vänthall. Sommar som vinter, stekande sommarhetta, i stormblåst, regn, snö och hagel, får pendlarna stå och vänta på den oskyddade perrongen.

En merpart av tågen som passerar svischar dessutom bara förbi. De enda som stannar i Knivsta är de gamla intercitytåg som går i skytteltrafik mellan Uppsala och Stockholm, samt Upptåget som körs av Upplands lokaltrafik. De senare går emellertid inte till Stockholm central utan har sin slutstation i Upplands Väsby, eftersom det statliga tågbolaget inte tål konkurrens.

SJ:s skytteltrafik är dessutom en historia för sig. Sträckan mellan Uppsala och Stockholm är bolagets i särklass dyraste, räknat per kilometer. De mångtaliga pendlarna mellan Uppsala och Stockholm är företagets största kassako. De behöver inte månas om eftersom alternativen är sämre. Den som suttit i bilköerna i Solna i rusningstrafiken på väg till jobbet kommer att välja tåget i fortsättningen, trots att priserna är höga och servicen usel.

Flera gånger i veckan är det någonting som inte går som det ska. Inställda tåg, försenade tåg, trasiga tåg, överfulla tåg. Orsakerna, i den mån de överhuvudtaget anges, är kryptiska: signalfel och personalbrist tillhör favoriterna. De vana pendlarna har lärt sig att det helt enkelt inte går att förutse om man ska komma fram till jobbet i tid eller inte, oavsett årstid, eller hem till middagen.

Det är emellertid inte dessa aspekter, priset och den bristande servicen, som gör det extra synd om pendlarna från Knivsta, eftersom de delar dessa med Uppsalaborna. Nej, anledningen till att det är extra synd om pendlarna från Knivsta är att de alltid är sist på tåget. De har med andra ord inte ens en chans i den huggsexa om sittplatserna som utbryter varje morgon, utan får finna sig i att stå, inte sällan blöta och genomfrusna efter vistelsen på den oskyddade perrongen, morgon efter morgon.

Men det är värre än så: som grädde på moset kommer den sociala utfrysningen från de som redan sitter på tåget. Peter Wolodarski skrev häromveckan att Vi och Dom är språkets farligaste begrepp, och refererade psykologiska experiment där ungdomar delats in i grupper som nästan omedelbart hade börjat definiera sig mot varandra och där gruppdynamiken snabbt tagit sig riktigt obehagliga intryck.

Dessa mekanismer är lätta att iaktta när man åker tåg. När man stiger ombord på ett tåg där det redan sitter passagerare som åkt länge blir man uttittad med smala ögon: man är en inkräktare i den outtalade gemenskapen ombord. Är man dessutom besvärlig nog att inte ha en reserverad sittplats så att man måste stå upp i mittgången, betraktas man inte med blida ögon av de sittande medpassagerarna. Men redan vid nästa station har man själv blivit en del av gemenskapen och blänger dolskt på de påstigande.

Detta råkar alltså pendlarna från Knivsta ut för varje morgon. Inte nog med att de får dras med SJ:s dåliga service, ständiga förseningar, höga priser och vädrets makter på den oskyddade perrongen: de får också börja sin arbetsdag stående i mittgången betraktade som social paria av sina sittande medresenärer.

Jag är övertygad om att många i det läget önskar att de aldrig hade flyttat dit.