Jag har fascinerats av den hätska debatten om kommentarsfälten i anslutning till artiklarna på tidningarnas webbsidor. Särskilt sedan de fruktansvärda händelserna i Oslo och på Utöya har den stundtals råa tonen i kommentarstrådarna blivit föremål för en intensiv metadebatt. Som så ofta har diskussionen snabbt polariserats till två ytterlighetsståndpunkter.
Å ena sidan har vi dem som blir så illa berörda av tonläget och de åsikter som kommer till uttryck i kommentarsdiskussionerna att de helt och hållet vill avskaffa möjligheten att yttra sig anonymt på nätet. Inte sällan sker argumentationen genom klassisk guilt-by-association-teknik, där den som delar någon åsikt med exempelvis Anders Behring Breivik också indirekt skall hållas ansvarig för dennes vansinnesdåd. Dessa debattörer brukar också mena att anonymiteten på nätet utgör en grogrund för främlingsfientlighet och våldsbejakande extremism och av den anledningen är någonting ont i sig.
På den andra sidan står yttrandefrihetens och anonymitetens förkämpar, de som i kommentarstrådarna bara ser möjligheter till konstruktiva samtal. Till dessa debattörer hör exempelvis Newsmills PM Nilsson som understryker kommentatorernas funktion av kritiska faktagranskare som håller journalisterna i schack. I den bästa av världar fungerar det förmodligen på det sättet. En som ägnat sig åt att följa diskussionerna i kommentarstrådarna, också på Newsmill, vet att detta är en förskönande beskrivning av verkligheten.
Självklart har Nilsson rätt när han skriver att anonymiteten möjliggör för exempelvis tjänstemän i offentlig sektor att framföra kritik och synpunkter utan att drabbas av repressalier från den politiska makten. Anonymiteten är grundlagsskyddad och parallellen som Nilsson gör till insändarsidor där inläggen inte sällan skrivs under pseudonym är inte heller alltför långsökt.
Anonymiteten på nätet är värd att slå vakt om. Den ger möjlighet för personer och grupper som annars skulle ha svårt att göra sig hörda att komma till tals. Att kunna kommentera anonymt på en privat tidnings egen webbplats är emellertid inte, och bör heller inte vara, någon medborgerlig rättighet.
De kommentarsfält där läsarna har möjlighet att anonymt lämna kommentarer utvecklas inte sällan till skrikiga och vulgära munhuggningar där man bakom anonymitetens skyddande slöja smädar och förolämpar varandra, inte sällan genom rasistiska och nedsättande tillmälen. Detta kan jämföras med de många webbforum som finns där man också har möjlighet att vara anonym, men där självregleringen fungerar mycket bättre. Netiketten som utvecklats på exempelvis Flashback tillåter inte samma typ av otitigheter som figurerar i riklig mängd på tidningarnas webbplatser.
En del tidningar har försökt lösa problemet med obehagliga åsikter och/eller tonlägen genom att begränsa antalet artiklar där kommentarer tillåts. Artiklar som behandlar ämnen där man vet att risken är stor har helt enkelt inget kommentarsfält. Detta är en olycklig lösning eftersom det förstärker känslan hos vissa frustrerade grupper av att vissa frågor helt enkelt inte får diskuteras i svensk debatt.
Själv är jag en varm anhängare av möjligheten till att vara anonym på nätet. Däremot är jag skeptisk till värdet med kommentarsfält i anslutning till tidningsartiklarna. Möjligen skulle de fylla en funktion om journalisterna själva hade möjlighet att delta i diskussionerna, men det säger sig självt att det inte låter sig göras eftersom dets kulle ta för stora resurser i anspråk. Istället anlitas företag av professionella modererare vars uppdrag är att rensa kommentarsfälten från misshagliga åsikter eller straffbara uttryck, något som av många kommentatorer uppfattas som farligt nära censur.
Twingly, som levererar länkar mellan tidningsartiklarna och bloggar som skriver om artiklarna, är i mina ögon en bra medelväg. Genom twinglylänkarna förflyttas läsaren till externa sidor, vilket betyder att tidningarna inte behöver ta ansvar för vad som där skrivs. Bloggaren, oavsett om denna väljer att vara anonym eller inte, har dessutom genom den kontinuitet som bloggandet trots allt innebär, måste dessutom stå för sina åsikter på ett annat sätt än den tillfällige anonyme skribenten i kommentarsfältet behöver.
Dessa länkade bloggar är dessutom utmärkta kanaler för att föra ut de typ av kritik och faktagranskning som PM Nilsson efterlyser. Vill man ytterligare fortsätta diskussionen låter det sig med fördel göras i bloggarnas kommentarsfält. Tvåvägskommunikationen mellan bloggar och mediesajter är för det mesta konstruktiv och dialoginriktad till skillnad från den sorgliga envägskommunikation som kommentarsfälten på mediesajterna ofta utvecklas till.
Expressen meddelar idag att de kommer att byta strategi för sina kommentarsfält på nätet. Man kommer att förmoderera kommentarerna istället för att moderera dem i efterhand. Det kommer att ta större resurser i anspråk vilket i sin tur innebär att färre artiklar kommer att förses med kommentarsfält. Risken med ett sådant förfarande är att många kommer att uppfatta tidningens agerande som censur och ingrepp i den fria debatten.
Bättre då att slopa kommentarsfälten helt och hållet och istället lyfta fram blogglänkarna för att på så sätt vidga samtalet och interaktionen på nätet. Kommentarsfälten har utvecklats till en träskmark där de i underläge kämpande moderatorerna ständigt riskerar att framstå som en åsiktspolis snarare än det fria ordets gynnare. Bättre vore att låta varje enskild bloggare moderera sitt eget kommentarsfält. På det viset slipper tidningarnas hemsidor besudlas av vulgärdebatten, samtidigt som alla åsikter kan komma till tals och vi slipper frågan om censur och åsiktsmoderering.