– Det där är inget kulturskägg, det är ett businesskägg, säger ledarskribenten bestämt och avser mitt hårbemängda ansikte.
– Vad är ett businesskägg, replikerar jag, och vad skiljer det från ett kulturskägg?
– Kulturskäggen är rundare, upplyser han. Ett businesskägg är hårdare, det accentuerar käkkonturens linje.
Ställningskriget i skäggfrågan är ännu inte avgjort. Allt fler vänner och bekanta har dessutom engagerat sig i frågan. Dessvärre i ungefär lika stort antal på båda sidor, vilket skapat ett dödläge. På en middagsbjudning i fredags frågade jag en väninna som satt mitt emot om hon tyckte att jag skulle ta bort eller behålla skägget.
– Du ska ta bort det, svarade hon omedelbart.
– Varför det?
– För att det är fult.
Skägg är onekligen någonting som engagerar, entusiasmerar och irriterar (och kliar). I Iran ska det enligt uppgift vara lag på att alla offentliganställda män måste bära skäggväxt. Där, liksom i stora delar av världen, bärs skägg alltjämt utan ironi. I Sverige har skägget, denna manlighetssymbol, istället kommit att bäras i hög utsträckning av feminiserade män.
Ironiska helskägg och ironiska mustascher bärs av androgyna hipsters på Södermalm. Förmodligen är det en uppgradering av 70-talets och hippierörelsens ”mjuka” och håriga manlighetsideal. Det har gått så långt att det rentav är svårt för en man under 50 i Sverige idag att bära skägg eller mustasch utan att det uppfattas som ironi.
Själv söker jag inspiration bland våra stora trubadurer. Cornelis Vreeswijk hade skägg under perioder, och det var sannerligen inget ironiskt sådant. Evert Taube hade ett präktigt vitt helskägg under en period, vilket fick honom att likna den samtide Ernest Hemingway – något som också uppmärksammades i pressen. Taube gick då ut och dementerade att han skulle ha försökt efterlikna Hemingway utan menade istället att det var denne som imiterat honom!
Den store skäggbäraren bland svenska trubadurer måste ändå sägas vara Olle Adolphson. Adolphson bar under större delen av sin karriär ett stiligt och välvårdat helskägg, fjärran från de yviga och ovårdade ansiktsbehåringar som kunnat skådas hos senare trubadurer. Med Taube, Adolphson och Vreeswijk i ryggen känns det onekligen tryggt att som trubadur bära helskägg. Sämre förebilder kan man ha.
Men så finns det ju estetiska hänsynstaganden att göra. Och så var det det där med kliandet…
Kliandet avtar efter ett tag. I övrigt borde inte skägg diskuteras så mycket! Det, om något, är typiskt för alla förbannade södermalmsskägg, ironiska eller ej. Att de skall diskuteras, dissekeras och säkert också dekonstrueras i typ Bon. Odla, bär, var tyst är mitt råd.
Menar du att jag balanserar på gränsen till att uppfattas som en södermalmshipster?
Nej, det vore väl att ta i. Rejält.
Tack och lov!
För fasiken Lars, du låter nästan som en hipster!
Jag håller med dig att en mustasch riskerar att uppfattas som ironisk. Även om gränsen där ironin övergår till allvar borde vara nådd för ett bra tag sedan (liksom med polisonger, vilket jag uppfattade som något halvt ironiskt i mitten/slutet av nittiotalet innan det blev normalt). Skägg är en annan sak, enligt min åsikt. Jag har haft skägg i sisådär ett och ett halvt år och aldrig tänkt tanken att det skulle kunna uppfattas som ironiskt.
Anledningen till att jag har det är helt enkelt för att jag kan, och så tycker jag det förstärker min haka.
Nu tycker jag egentligen också att skägg är något man inte diskuterar. Innan jag skaffade ett själv så trodde jag faktiskt att man inte kommenterade andras skägg.
Jag förstår inte varför det skulle vara mer tabu att diskutera skägg än att diskutera exempelvis frisyrer?
Det är företeelser som http://skaggbloggen.se/ som får en att tröttna på diskussioner om skägg, de gör det så personligt och ingående att det bara känns, jag vet inte, fjolligt. Förmodligen handlar det mer om på vilket sätt diskussionen förs än att den gör det.
Varför jag trodde det var mer tabu att påpeka andras skägg än frisyrer vet jag faktiskt inte.
Jag håller med, men ser det snarare som ett uttryck för den allmänt sönderanalyserande attityd som en viss typ av hippa innerstadsmänniskor anlägger i förhållande till precis allt de för tillfället intresserar sig för. Jämför diskussionerna om surdegsbröd. Vanliga, sansade samtal om skägg ser jag inget problem med. Det är trots allt ett ganska stort beslut för den enskilde.
Sant.