Östgötahimlen var kompakt grafitgrå och regnet vräkte ned över Idrottsparken. Den eminenta fotbollsarenan, som emellertid stått Norrköpings skattebetalare dyrt, har tak över alla läktare utom en. Det är den som man som gästande supporter är hänvisad till. Om det beror på att pengarna tog slut (trots att sparsamhet knappast kännetecknade turerna kring byggandet av Idrottsparken…) eller om man snarare skall dra slutsatser om den östgötska gästfriheten vet jag inte, men det blev blött, mycket blött.
Flera hundra poliser hade kommenderats ut för att skydda Norrköpingsborna från de läskiga stockholmarna. Polisuppbådet utanför bortasektionen erinrade mer om ett Stockholmsderby eller den avgörande matchen mot blåvitt i Göteborg 2009 än om en småsömnig bortamatch i hjärtat av Östergötland. Säkerhetskontrollen med tömning av fickor och scanning med metalldetektorer påminde mer om de förnedrande procedurerna inför en flygresa än om säkerhetsrutinerna vid insläppen på Råsunda.
Ordningsmaktens uppskruvade förväntningar kom emellertid på skam. Det hela blev en mycket lugn tillställning. Visst händer det att det blir bråk och stök i samband med bortamatcherna i Norrköping. Särskilt längre tillbaka fanns en utbredd och aggressiv rivalitet mellan supportrarna. Det verkar emellertid som att det finns något slags ömsesidig respekt mellan de klubbar som har en genuin supporterkultur.
IFK har en lång historia av genuint supporterengagemang och de båda klackarna förenades för en kort period i växelsång av protestramsan ”SvFF – Fotbollsmördare”, varefter man applåderade varandra. (Visserligen uppstämde AIK-klacken omedelbart därefter ”vi hatar er ändå” – but, that’s the name of the game).
Själva matchen blev också den en blöt tillställning. Nervositeten över att matchen helt skulle förstöras av huvuddomare Martin Hanssons inkompetens visade sig dessbättre till huvudsak vara obefogad. En hel del knäppa domslut togs visserligen, men de föll åt båda hållen och jag skulle inte säga att något enskilt lag missgynnades särskilt av domarinsatsen. Underlaget var desto större problem, en dyngsur konstgräsplan är sällan optimal för ett AIK som är vana att spela på gräs. Gnagarna halkade således runt i vätan och föll som käglor.
Tomrummet efter Teteh Bangura var smärtsamt uppenbart, även om det till viss del fylldes av Kwame Karikari som äntligen fick göra mål, tillika matchens enda. Att det nu ryktas att också Mohamed Bangura är på väg bort från klubben bådar inte gott inför den stundande slutstriden. Visserligen ligger AIK tio poäng efter serieledande Helsingborg, men det är inget skäl att kasta in handduken. Att våga hoppas på att AIK:s visserligen eminenta scoutingteam skall lyckas göra lika stora fynd som Bangurorna inom överskådlig tid är emellertid naivt.
Hoppet är dock det sista som överger människan, så nu sätter vi vår tillit till Karikari och de övriga och fortsätter kämpa säsongen ut. Uddamålsegern borta mot Norrköping smakade, det dåliga vädret till trots. Skall sanningen fram så känns det nästan bättre när förhållandena är lite kärva. Framgångarna smakar så mycket godare då när de väl kommer. Mer välförtjänta. Förmodligen bor det en liten martyr i varje fotbollssupporter.