När jag är ute och seglar brukar jag lämna rakhyveln hemma. Det känns på något sätt fel att avlägsna ansiktsbehåringen när man är till sjöss. Förmodligen handlar det om att ett uråldrigt, maritimt och väderbitet mansideal gör sig påmint – en längtan efter att göra sällskap med Varg-Larsen, kapten Haddock och Röde Orm. Den sistnämnda har för övrigt fällt en av de mest klassiska kommentarerna vad gäller manlig ansiktsbehåring till sjöss: ”Av alla sätt som finns att ansa sitt skägg måste att skava av det mot en galäråra vara det sämsta.”
För mig är skäggbärande alltså intimt förknippat med livet på havet. Ett liv då landbackens spelregler inte längre gäller. Åtminstone inte vad gäller den personliga hygienen, dit rakningen räknas. På tycker jag ofta att skägg ser ovårdat ut, eller lillgammalt, åtminstone om bäraren är under 40 år gammal.
När jag stigit iland efter en längre seglats, om åtminstone några veckor så att skägget har hunnit växa ut, infinner sig emellertid ett dilemma: Jag drabbas av separationsångest. Jag vill helt enkelt inte skiljas från det skägg som jag växt fast vid under de gångna veckornas äventyr. Dessutom finns ytterligare en aspekt: Antalet flirtiga blickar och leenden från främmande flickor på stan ökar markant varje gång jag har skägg. Vad detta beror på är för mig en gåta, eftersom jag är av den bestämda uppfattningen att jag ser betydligt fördelaktigare ut slätrakad. Eller med polisonger – dessa ansiktsbehåringens dandys.
Nu har ytterligare en komplikation tillkommit eftersom min flickvän lanserat en kampanj för att jag ska behålla skägget. Separationsångesten har med andra ord fått en allierad. Samtidigt står hyveln blänkande och lockande i badrumsskåpet och vädjar till mig varje morgon och kväll.
Som jag ser det finns det tre alternativa vägar att gå: antingen får jag bosätta mig ombord på en segelbåt, för att så att säga alltid vara till sjöss. Eller så får jag se till att bli 40 år gammal tämligen omgående. Eller så får jag fatta hyveln och ta mitt ansvar.
Det finns emellertid ytterligare ett argument för att behålla skägget, och det är att det skulle kunna hjälpa mig på traven i min musikkarrär, åtminstone om man får tro bloggen Beard makes better music.
Till sjöss med skägg! Segling i Kalmar sund. Ansiktsbehåring där den hör hemma.
Lätt att du är ’vända-sig-om-på-stan-snygg/söt/vacker’ i bara polisonger. Tror det är att föredra faktiskt!
Tack Maja!