Till medeltidens försvar

Just nu pågår medeltidsveckan på Gotland. Jag är inte där men sitter i den gamla medeltidsstaden Kalmar, en gång säte för den mäktiga Kalmarunionen, och blickar över havet där en gång i världen Hansans mäktiga koggar stävade mot de nordligaste utposterna i Stockholm, Visby och Baltikum. På våra nordliga breddgrader var medeltiden på många sätt en fattig och eländig tid. I andra delar av Europa var den en kulturell guldålder. Trots detta har medeltiden ett extremt dåligt rykte och ”medeltida” används närmast som ett skällsord när någon vill beskriva något som de inte gillar.

Ett vanligt exempel på tillfällen när medeltida används som skällsord är när man vill beskriva inskränkta och bigotta kulturer, som till exempel fördömer homosexualitet eller förtrycker kvinnor. Det är inte ovanligt att islamister påstås ha en ”medeltida kvinnosyn” eller vilja föra sina länder ”tillbaka till medeltiden”. Just att dessa tillmälen används om islamister är extra ironiskt eftersom islamismen är en sentida företeelse och de muslimska staterna på medeltiden betydligt öppnare och tolerantare än de islamistiska samhällen, till exempel talibanernas i Afghanistan, som vi ser idag.

Att kvinnans ställning skulle ha varit särskilt dålig just under medeltiden är också en sanning med modifikation. Givetvis såg könsrollerna annorlunda ut under de tusen år av europeisk historia som brukar sammanfattas som medeltiden, men att kvinnan skulle ha varit mer underordnad då än under till exempel 1600-talet är svårt att finna belägg för. Snarare finns det argument för att hävda att kvinnor på många platser hade en starkare ställning under just medeltiden än under många senare epoker.

Ett annat exempel är att medeltiden används för att beskriva särskild grymhet. Minns till exempel gangsterns kommentar i Tarantinos Pulp Fiction: ”I’m going mediaval on you!”

Att medeltiden skulle ha varit en tid av kulturell stagnation är också det en sanning med modifikation. På engelska är det inte ovanligt att man gör skillnad på ”the dark ages” – de århundraden av ekonomisk och kulturell stagnation som följde på romarrikets fall – och ”middle ages” – som antingen syftar på tiden från de mörka århundradena fram till och med renässansen eller hela perioden från romarrikets fall till och med renässansen, en period på över tusen år. Dessa tidiga ”mörka århundraden”, som på svenska kallas folkvandringstid, vendeltid och vikingatid blandas ofta ihop med den senare medeltiden.

I själva verket upplevde stora delar av Europa flera glansperioder under stora delar av medeltiden. En sådan högkultur, den occitanska, sträckte sig från norra Iberiska halvön, via dagens Sydfrankrike till norra delarna av dagens Italien, ända tills den krossades av nordfranska trupper under de så kallade albigenserkrigen på 1250-talet. Den nordfranska kulturen under högmedeltiden såg mänskligheten nå sin absoluta topp vad gäller byggnadshantverk i form av de mäktiga katedralerna, aldrig senare överträffade.

Tanken på medeltiden som en lång ”mellanperiod” då inget av värde inträffade lanserades redan under renässansen, som tog sin början i Italien på 1300-talet men nådde våra breddgrader först tvåhundra år senare. Renässansmänniskorna identifierade sig med antikens ideal och ville återuppliva dessa, vilket medförde ett avståndstagande från det millennium som förflutet sedan antiken. I själva verket skedde naturligtvis inget avgörande brott. Tekniska och kulturella landvinningar hade skett löpande under medeltidens gång och banat väg för de som skulle komma under renässansen.

Människorna blev inte med ens mer upplysta, man byggde helt enkelt vidare på de kunskaper som förvaltats och förvärvats av de medeltida föregångarna. Renässanshumanismen uppstod inte ur tomma luften utan hade föregåtts av filosofiska och teologiska diskussioner vid de medeltida universiteten. För den enskilde var skillnaden mellan att leva på medeltiden och att leva under renässansen tämligen liten. Först under 1800-talet skulle den teknologiska utvecklingen göra så snabba språng att mänsklighetens levnadsvillkor skulle förändras för alltid på samma genomgripande sätt som när vi övergick från att vara jägare och samlare till att bli bofasta jordbrukare.

Under romantiken under 1800-talets första hälft stod medeltiden högt i kurs konstnärer och intellektuella. Den naivistiska konsten, den religiösa innerligheten och mystiken, den gotiska arkitekturen, ridderligheten – alltsammans blev föremål för studier och imitation. Också under nationalromantiken senare under 1800-talet kom medeltidsromantiken att blomstra, inte minst tack vara författare som Sir Walter Scott. Den schweiziske kulturhistorikern Jacob Burckhardt kom att med sin Renässanskulturen i Italien definitivt flytta ned medeltiden från piedestalen. Under 1900-talet har medeltiden varit tämligen illa sedd, men på senare tid har forskningen övergivit renässansmänniskornas och Burckhardts kategoriska epokindelning och börjat uppvärdera medeltiden.

En som tidigt kämpade för medeltidens anseende var Evert Taube. Taube räknas alltjämt som en av de framstående inom forskningen kring den medeltida provencalska trubadurlyriken och hans märkliga reseskildring Vallfart är en vacker homage till denna epok och dess kultur.

Att medeltiden är populär i folkdjupet visar alla de medeltidsevenemang som anordnas runtom i landet, inte bara på Gotland, alla medeltidsföreningar och rollspelssällskap av medeltidsentusiaster och framgångarna för riddarfilmer som de om Arn eller Kingdom of Heaven. För att inte tala om den vrede som kändes i folkdjupet då SVT valde att inte sända Ivanhoe på nyårsdagen.

Medeltiden håller med andra ord på att återupprättas efter 1900-talets svartmålning. Det vore dock glädjande om vi också kunde sluta använda medeltida som skällsord. Talibanerna och al-Quaida har ingenting med medeltiden att göra. De är högst moderna företeelser.

I samband med förra årets segling hamnade undertecknad i Visby samtidigt som medeltidsveckan inträffade. Besättningen fick låna lämplig utklädnad av medeltidsentusiaster vi träffade i hamnen.