Varför är svensk radioteater så outhärdlig?

Jag gillar teater. Jag gillar radio. Radioteater borde med andra ord passa mig som hand i handske. Ändå är det något med merparten av Sveriges radios teaterproduktioner som är fullständigt outhärdligt. Jag klarar vanligtvis inte av att lyssna mer än några minuter innan jag måste ratta in en annan kanal. I förekommande fall är till och med de kommersiella kanalernas själsdödande och sönderkomprimerade skvalmusik och dess imbecilla reklaminslag att föredra.

Som barn intalade jag mig att jag inte gillade radioteater eftersom det vände sig till vuxna och således förmodades innehålla kvaliteter som jag inte förmådde ta till mig som barn. Paradoxalt nog kände jag samma sak inför barnradioteatern, men denna motsägelse slog mig inte då.

När jag sedermera blev vuxen insåg jag att min aversion mot radioteatern kvarstod och insåg att det inte längre kunde kunde vara barnets begränsade horisont som hindrade mig från att tillgodogöra mig radioteaterns kvaliteter. Inte heller kunde det bero på en allmän kulturfientlighet, eftersom jag konsumerar stora mängder av både litteratur och teater. Felet torde med andra ord ligga hos radioteatern som sådan.

Frågeställningen komplicerades emellertid ytterligare när jag på senare år tagit del av några mycket välgjorda BBC-produktioner av hög klass och insåg att det faktiskt var möjligt att göra bra radioteater. Det var således inte konceptet radioteater som var outhärdligt, det var SVENSK radioteater som inte gick att lyssna på.

Vad är då mitt problem med radioteatern? När jag jämför med de nämnda brittiska produktionerna slår det mig att den svenska radioteatern nästan genomgående är högtravande och pretentiös med en överdriven, teatralisk diktion som mer erinrar om de som dubbar tecknade serier för barn än om verklig scenkonst. Skrikande och gormande är mer regel än undantag. Detta är besynnerligt, eftersom de flesta av skådespelarna också är verksamma inom vanlig teater, film och teve. Allra värst är det med barnskådespelare. Allt detta har illustrerats i den senaste tidens radioföljetong ”Flickan och testamentet”.

Missförstå mig inte nu. Jag är inte emot radioteater som fenomen, exemplen från utlandet visar att det är fullt möjligt att göra uthärdlig radioteater. Det har säkerligen gjorts ett flertal bra produktioner i Sverige också. Det är bara det att det odlas ett manér, en pretentiös form som man tycks ha svårt att frigöra sig ifrån och som åtminstone i mina öron gör den onjutbar.