De trogna läsarna har förmodligen noterat frånvaron av inlägg under den gångna veckan. Det har varit en tung vecka präglad av de fruktansvärda händelserna i vårt västra grannland. Sedan bomberna briserade i Oslo och skotten ekade på Utöya har det kännts svårt att motivera sig till att fortsätta som vanligt med inlägg om jämförelsevis banala ämnen.
Jag var i det initiala skedet framförallt orolig för mina norska vänner och bekanta och satt som många andra svenskar klistrad framför NRK:s sändningar hela fredagskvällen och lördagen. Lyckligtvis klarade sig alla mina vänner och bekanta i Norge sig undan skador, men några hade bekanta som upplevde tragedien på Utöya, som dock klarade sig med livet i behåll.
Det har varit en tung vecka på många sätt. Känslorna har avlöst varandra: av vanmakt inför det meningslösa våldet, av sorg för de dödade och deras anhöriga, av deltagande med det traumatiserade norska folket och avsmak inför den vulgära svenska debatten där man inte tragit sig för att redan dagarna efter tragedien försöka plocka inrikespolitiska poäng genom argumentationer av guilt by associationtyp. Om det sistnämnda har jag skrivit i Barometern-OT. Helene Lööw skriver för övrigt intressant i dagens Kvällsposten.
Det har varit en tung vecka och det kommer att vara svårt att frigöra sig från ögonvittnesskildringarna från massakern på Utöya, eller från mördarens egenhändigt regisserade bildmaterial där han uppträder i sina olika ytstyrslar och som reproducerats av samtliga media så många gånger att vi aldrig kommer att glömma dem.
Det har varit en tung vecka, men både Norge och det svenska debattklimatet kommer att överleva detta. Det bästa vi kan göra är att följa den brittiska regeringens uppmaning i samband med andra världskrigets utbrott: ”Keep calm and carry on”.
