Folkvett del 20. Trafikvett

Egentligen är det underligt att det dröjt ända till det tjugonde inlägget i folkvettsserien innan biltrafiken avhandlas. Bilismen är ett område där folkvett är av yttersta vikt, inte minst av säkerhetsmässiga skäl, men också för att biltrafiken är ett område där vi interagerar med främlingar och har stora möjligheter att både underlätta och försvåra varandras framfart. Dessvärre lyser folkvettet alldeles för ofta med sin frånvaro i trafiken.

De så kallade två plus envägarna som blivit allt vanligare i Sverige under senare år är platser som kanske tarvar extra mycket folkvett. Själv är jag kluven till två plus envägarna som sådana. Å ena sidan visar olycksstatistiken att de har haft effekt. Dödstalen har sjunkit tack vare vajerräckerna som förebygger vansinniga omkörningar och frontalkrockar. Det är onekligen svårt att argumentera mot ett fenomen som de facto räddar människoliv.

Å andra sidan är de alldeles för smala, särskilt de infliliga sträckorna. Man vill helst inte tänka på vad det skulle innebära om en långtradare fick punktering eller motorstopp på en sådan enfilig sträcka samtidigt som en utryckande ambulans måste förbi. Dessutom skapar de enfiliga sträckorna en uppdämd irritation hos de bakomvarande bilisterna som får sitt utlopp när vägen äntligen breddas till tvåfilig eller övergår i vanlig landsväg.

Några iakttagelser jag gjort om bristande folkvett på två plus envägar:

* Ett särtdeles märkligt, men inte alls ovanligt fenomen är de bilister som kör alldeles för långsamt på de enfiliga sträckorna, inte sällan tio kilometer under rådande hastighetsbegränsning. Detta medför att de bygger upp en lång kö av irriterade bilister bakom sig som sedan när vägen väl breddas kör om i alldeles för hög fart. Det är som bekant olagligt att köra för långsamt likväl som det är det att köra för fort.

* En extra pikant variant av ovanstående är de som kör långsamt på de enfiliga sträckorna och sedan när det blir tvåfiligt och man försöker köra om trycker på gasen och drar ifrån, bara för att sakta in igen och agera bromskloss på nästa enfiliga sträcka. Dessa trafikrytmsmarodörer är närmast obegripliga att förstå sig på, dock inte helt ovanliga.

En god vän till mig har som teori att de tycker att det är lite otäckt att vägen är så smal när det är enfiligt så att de saktar in automatiskt och sedan ökar igen när det blir tvåfiligt och de känner sig trygga. Det är möjligt att det förhåller sig på det viset, men då kan man invända att om de är så ouppmärksamma på köbildningen bakom sig borde de inte släppas ut i trafiken överhuvudtaget.

* Husvagnskaravaner. Särskilt i semestertider är dessa ett sannskyldigt gissel, och allra mest på två plus envägarna. Allra mest irriterande blir dessa långsamma ekipage när de åker många i följd. Eftersom de tvåfiliga sträckorna ofta är så pass korta räcker det med att tre husvagnsekipage kör i följd för att det ska bli så gott som omöjligt att hinna köra om dem innan det blir enfiligt igen. De husvagnssemestrare som inte begriper att de ska lämna en lucka till framförvarande ekipage så att andra bilister kan köra om, borde aldrig ha lämnat campingplatsen.

Grundregeln när det gäller folkvett i trafiken är att man ska underlätta för varandra. Det innebär att man ska gå in i höger körfält och släppa förbi bakomvarande, även om man tycker att den kör för fort. Det innebär att man ska hålla uppsikt på vad andra trafikanter gör och i möjligaste mån släppa fram dem, likväl som de bör underlätta för en själv. Jag kommer med stor sannolikhet att få tillfälel att återkomma till biltrafiken i folkvettsserien.

Har ni egna erfarenheter av bristande folkvett på vägarna får ni gärna dela med er av dem.