Skönhet är mer än tycke och smak

Trots att envar egentligen är medveten om att vad som är vackert och vad som är fult är mer än vad som ”ligger i betraktarens öga” är den enda socialt accepterade ståndpunkten idag den att skönhet enbart är en fråga om subjektivt tyckande. Därför är det befriande att läsa Roger Scrutons lilla bok Beauty där den brittiske filosofen och mångsysslaren ger sig ikast med den svåra uppgiften att analysera vad skönhet i själva verket är och vad den fyller för funktion i våra liv.

Att Scruton inte är någon anhängare av postmodern normlöshet och relativism torde de flesta vara medvetna om. Liksom att han är en intellektuell som valt att stå vid sidan av dagens trendiga teoretiserande och inte räds de komplicerade frågeställningarna. Resonemanget om skönhet berör sådant som han berört i flera andra av sina böcker, bland annat An intelligent persons guide to modern culture och Sexual desire.

Scruton menar att förmågan att uppskatta skönhet är något som skiljer människan från alla andra varelser. Det sköna är någonting som man uppskattar för dess egen skull, inte för att det fyller något syfte eller för att det kan användas till något. Det sköna är också ett uttryck för individualitet. Det som man åtrår för att det är vackert är inte utbytbart på samma sätt som något man åtror för att det är gott eller funktionellt. En ko som blickar ut över ett vacker landskap ser inte det vackra, men väl det saftiga gräset.

Scruton härleder skönhetsuppfattningen delvis ur den sexuella urvalsprocessen men menar att skönhet är någonting som går utöver den rent biologiska gallringsprincipen. Vi åtrår vår älskade för att hon är vacker, men även annat än föremålen för våra sexuella känslor kan vi åtrå för deras skönhet. Att vi tycker att ett barn är vackert betyder inte att vi skulle ha några sexuella känslor för barnet. På samma sätt kan vi åtrå ett vackert landskap, ett vackert musikstycke eller ett vackert smycke.

Scruton för ett mycket intressant resonemang kring skillnaderna mellan ertisk konst och pornografi, som i korthet går ut på att i pornografin är de avbildade objekten just objekt medan åskådaren är subjektet. Pornografins syfte är att väcka sexuella känslor och de avbildade finns där för åskådarens skull, som ett medel för sexuell upphetsning. Inom den erotiska konsten finns både objekt och subjekt i själva bilden.

Åskådaren får blicka in i någon annans kärleksliv men inbjuds inte själv att deltaga i de sexuella aktiviteterna på samma sätt som inom pornografin. Därför, menar Scruton, kan den erotiska konsten uppnå en skönhetsnivå som pornografin saknar.

Vår längtan efter skönhet skiljer sig också markant från det sexuella begäret som sådant. Det sexuella begäret kan tillfredsställas genom vissa handlingar. Men även den mest tillfredsställde älskaren kan inte nog få sitt lystmäte av sin älskades skönhet. Det sexuella begräet kan dessutom tillfredsställas av någon annan, men skönheten är som sagt individuell. Den enas skönhet kan inte rsättas med den andras.

Men skönhet och strävan efter sådan genomsyrar naturligtvis människans liv inom betydligt fler områden än kärleks- och sexuallivet. I boken diskuteras skönhetens ställning inom konsten och arkitekturen där författaren med övertygande exempel från många olika tidsåldrar och kulturer driver tesen att det sköna är mer eller mindre allmängiltigt och att god smak går att öva upp. Rädslan för att framstå som en smakdomare har emellertid banat väg för dagens relativistiska hållning där ingen, oavsett hur uppenbart det är att den har fel, får beslås med att ha dålig smak.

Det är paradoxalt med tanke på hur många modeguruer, vinkännare och andra tyckare som ständigt får sitta och uttala sig i tevesoffor och annorstädes, men så fort någon uttalar sig om det sköna vaknar den instinktiva relativismens stormtrupper till liv för att kväsa smakdomaren. Det är i den andan som okänsliga arkitekter tillåts fortsätta förfula våra städer. Alla vet att det finns sådant som är allmängiltigt vackert, likväl som att det finns sådant som är allmängiltigt fult. Men få vågar ta konsekvenserna av denna insikt.

Strävan efter det sköna skiljer människan från alla andra varelser på jorden och är därför kanske just det som gör oss mänskliga. Det är något som inte nog kan understrykas i detta tidevarv av fulhet och funktionalism.