När jag först tog Anders Johnsons Frihet är det bästa ting – En liberal musikhistoria (2004) i mina händer hade jag inte särskilt höga förväntningar. Detta av flera orsaker. För det första tycker jag att det är outsägligt tråkigt när människor med en politisk agenda går in för att politisera företeelser som egentligen inte är politiska. För det andra eftersom Johnson redan på baksidan gör klart att han enbart kommer att behandla den västerländska konstmusiken.
Det vore fel att säga att dessa förväntningar kom på skam. Johnsons definition av liberalism – ”den västerländska idétradition som under 250 år har försvarat värden som personlig frihet, demokrati, tolerans, humanism, civiliserat umgänge mellan människor och solidaritet även med dem som har annan nationalitet eller etnicitet” – är så vid att den med lätthet kan fås att omfatta allt det som författaren gillar och finner sympatiskt under den studerade perioden.
Valet att avgränsa undersökningen till den västerländska konstmusiken, och då framförallt dess tonsättare, gör att den idéhistoriska skildringen kan kännas i smalaste laget. Den postmoderna, relativistiskt skolade människan frågar sig givetvis varför man skall lyfta fram och särskilt studera just denna musikgenre bland alla som existerat och existerar.
Det är med andra ord som upplagt för en riktigt tendensiös och tråkig bok. Döm då om min förvåning när jag redan efter några sidor blir som uppslukad av framställningen. Framförallt är det Johnsons eleganta prosa som gör att man med sådan glädje tar sig an den västerländska konstmusikhistorien ur ett Johnsons frihetliga perspektiv.
Framställningen är både kronologisk, geografisk och tematisk och berättelsen pendlar mellan det övergripande och det anekdotiska på ett sätt som bara välskriven populärhistoria förmår göra. Som musikintresserad idéhistoriker är det särskilt roligt att ta del av välbekanta epoker, personligheter, musikstycken och idéströmningar ur nya perspektiv eller i oväntade kombinationer.
Genom att så tydligt deklarera sina utgångspunkter och avgränsningar undviker Johnson också att fastna i tendensfällan. Givetvis är framställningen tendensiös – det gäller för övrigt inte bara den politiska dimensionen, Johnson drar sig inte för att också vara smakdomare, till exempel dömer han ut Wagner tämligen hårt – men det är också syftet.
Precis som läsaren tar sig an en ledarsida i vetskap om att vad som där står är utryck för en viss politisk uppfattning, fortsätter man efter Johnsons inledning i trygg vetskap om författarens utgångspunkter och kan därför förutsättningslöst ta del av den fortsatta framställningen. Det finns en hel del populärvetenskapliga verk som skulle ha mått bra av att författaren så tydligt deklarerat sin ideologiska utgångspunkt.
Frihet är det bästa ting är en underhållande och lärorik bok, oavsett om man delar Johnsons politiska och musikaliska preferenser eller inte. Ett extra plus är den medföljande cd-skivan där ett antal av de mest betydelsefulla stycken som skildras i texten finns som referenslyssning.