När Olof Palme som ecklesiastikminister 1968 presenterade den så kallade UKAS-reformen, som innebar ett införande av fasta studiegångar vid svenska universitet, mötte den kraftigt motstånd inom alla politiska läger utanför socialdemokraterna. Från borgerligt håll liksom från vänstern såg man det som ett slag mot bildningsuniversitetet och mot individens frihet. Syftet med reformen var att öka genomströmningshastigheten vid den högre utbildningen och att genom statlig styrning anpassa utbildningens innehåll efter arbetsmarknadens behov. Det var det korporativa samhället i dess prydno.
Två universitetsideal ställdes mot varandra, det ena var ett universitet som skolade medborgare, det andra ett som skolade arbetskraften. Reformen genomfördes sedan, i lätt modifierad version, under namnet PUKAS. Därmed anträddes en väg bort från det universitets- och bildningsideal som varit rådande sedan mitten av artonhundratalet. Hårdast drabbades humanvetenskaperna. I det korporativa samhällets nyttoperspektiv var de humanistiska disciplinerna svåra att rättrfärdiga. Om målet är hög genomströmningshastighet och snabb anpassning på arbetsmarknaden är det svårt att motivera varför personer skall lägga sin tid på konstvetenskap eller historiska studier.
Sedan 1968 har också borgerligheten i stort anammat den instrumentella syn på bildning som socialdemokraterna lanserade vid 1970-talets slut. Den högre utbildningens mål och syfte är enbart anpassning till arbetsmarknaden. Kunskap för kunskapens egen skull finns knappast längre. I ljuset av detta är det kanske inte så förvånande att man på Svenskt Näringsliv inte kan se något värde i utbildningar som inte direkt leder till arbete som i praktiken värdelösa.
I rapporten Konsten att strula till ett liv klumpar rapportförfattarna Stefan Fölster, Malin Sahlén och Johan Kreicbergs till synes godtyckligt ihop ämnesområdena ”humaniora och konst” utifrån att de som studerar dessa ämnen statistiskt har svårast att komma ut på arbetsmarknaden. Denna statistik tar de sedan till intäkt för sitt förslag att ytterligare försvåra för humaniorastudenterna genom att försämra deras studievillkor.
Humanioras kris
Svensk humaniora befinner sig i kris och har gjort detta i flera årtionden. Delvis handlar det om trovärdighetsproblem som de humanistiska institutionerna själva är upphov till, för att motivera sin existens i ett samhälle präglat av en instrumentell syn på kunskap har man ofta hemfallit åt att grotta in sig i sociologisk teoribildning för att på så vis försöka påvisa ”samhällsnytta”. Resultatet har tyvärr ofta blivit det rakt motsatta. Professorn emeritus i idéhistoria Svante Nordin beskriver detta utförligt i sin bok Humaniora i Sverige (2008).
I många länder runtom i världen åtnjuter humanistiska utbildningar stort anseende, till exempel i USA, Storbritannien och Frankrike. Där har humanister inte samma svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden och har ofta en god löneutveckling dessutom. Den som utbildar sig till jurist eller ekonom kompletterar gärna sin utbildning med humanistiska studier för att öka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Behovet av humanister på arbetsmarknaden uppmärksammas i den här danska rapporten från 2008, och i denna från Lunds universitet samma år. I Norge måste alla universitetsstudenter läsa en introduktionskurs som liknar grundkursen i idé- och lärdomshistoria.
I Sverige, där den instrumentella synen på kunskap alltjämt är allenarådande, är emellertid humanistiska kunskaper inte vatten värda. I annonser efterfrågas ofta en ”samhällsvetenskaplig examen” men så gott som aldrig en humanistisk sådan, trots att få arbetsgivare torde kunna motivera varför en sociologexamen gör en sökande mer lämplig för en utredningstjänst än en i ekonomisk historia, eller att man just i Sverige inte kan få en viss typ av arbete med en humanistexamen när man kan det i andra länder med motsvarande arbetsmarknad.
Det rapportförfattarna på Storgatan borde fråga sig är varför humaniststudenter har så svårt att komma ut på arbetsmarknaden, inte hur man ska försvåra deras studievillkor. Ett sätt att öka värdet på humanistiska examina vore att minska antalet utbildningsplatser. Det skulle också kunna bidra till att höja kvaliteten på utbildningarnas innehåll. Idag är de humanistiska utbildningarna hopplöst eftersatta. När jag läste min kandidatkurs i litteraturvetenskap hade vi två undervisningstimmar varannan vecka. Detta kan jämföras med civilingenjörsprogrammet där de har schemalagd undervisning nästan varje dag.
Rapportförfattarna försöker skyla över sitt förslag till grundskott mot humaniorautbildningarna genom att i presentationen av rapporten tala om flumkurser som ”Harry Potterkunskap” och annat perifert som det onekligen är svårt att motivera varför staten ska tillhandahålla. I själva rapporten talar man emellertid om ”humaniora och konst” som en enhet från vars faror studenterna skall avskräckas med ekonomiska styrmedel.
Att använda studiemedelsinstrumentet för att styra studenternas utbildningsval är en trubbig lösning. Att använda statistik om anställningsbarhet som enda utgångspunkt för val av utbildning visar på ett platt och kunskapsfientligt bildningsideal. Svenskt näringsliv och alla dess medlemmar borde inse värdet av breddkunskaper, istället för att förespråka ytterliga steg mot ett samhälle av fackidioter.
Ett samhälle av fackidioter
2008 intervjuade jag för Axess magasin juristen och författaren Leif Alsheimer som varnade för denna utveckling.
– Det är omöjligt för ett samhälle att fungera med endast specialister eftersom det är ett hjul utan nav – ekrar som fladdrar fritt. Bildningen är egentligen själva navet där man kan knyta ihop det här och få det att fungera i det stora hela.
Han tydliggjorde också skillnaden mellan utbildning och bildning och var en ivrig förespråkare för att studenter på yrkesprogrammen, inte minst hans egna juriststudenter, måste läsa ämnen utanför yrkesområdet.
– Skillnaden mellan utbildning och bildning, det är att utbildning ger färdighet, det vill säga, det är ett slags upprepning, man klarar av att göra saker och ting yrkesmässigt på ett väldigt skickligt sätt. Det är alltså rent mekaniskt, men man tänker inte nytt i de stora sammanhangen, man kan inte foga ihop olika saker till att bli ett sammanhängande helt eller att ha en teori om hur saker och ting kan hänga ihop utan det fordras bildning.
En av mina chefer på en större nyhetsredaktion sade en gång att det är ”lättare att göra en journalist av en akademiker än en akademiker av en journalist”, och underströk värdet av att reportrarna hade annan utbildning än den rent journalistiska. På väldigt många arbetsplatser går det relativt fort att tillägna sig de yrkesspecifika kunskaperna, medan den kunskapsgrund som krävs för att kunna utföra yrket väl tar åratal att tillägna sig. Det är denna kunskapsgrund som universiteten bör tillhandahålla.
Det finns stora problem med det svenska högre utbildningssystemet, och rapportförfattarna från Svenskt Näringsliv sätter fingret på flera av dem. Det är problematiskt att etableringsåldern på den svenska arbetsmarknaden är så hög. Det är problematiskt att löneutvecklingen för akademiker, inte minst humanister, är så dålig. Det är problematiskt att den högre utbildningen kommit att fungera som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Det är problematiskt att statliga medel läggs på mer eller mindre oseriösa kurser som Harry Potterkunskap, men det sista hänger ihop med att vi har för många högskolor som konkurrerar om studenterna – ett arv från socialdemokraternas etablerande av nya högskolor i varje glesbygdskommun på dekis.
Svenskt Näringsliv har gjort sig själva en stor otjänst med förslaget om försämrade studievillkor för humaniora, eftersom den debatt som följt rapportens publicering inte handlar om de relevanta problemen som rapporten pekar på. Allt fokus har istället hamnat på Svenskt Näringsliv och oförmågan att se något värde för samhället i annan kunskap än den rent instrumentella, eller något annat värde för individen än det som mäts i kronor och ören.