Främlingar för sin egen kultur

Turisterna som trampar runt i dunklet i Visby domkyrka ser påtagligt vilsekomna ut. De irrar planlöst över stengolvet, stannar till framför en skulptur eller en pelare, tar kanske ett fotografi, går vidare. Få tycks medvetna om att de rör sig i ett heligt rum. Endast de latinamerikanska eller polska besökarna agerar annorlunda. De rör sig med vördnad inför de heliga tingen. De kan relatera. För övriga är kalkstenskatdralen ett museum.

Jag har iakttagit detta i kyrkor och katedraler på många håll, även hemma i Uppsala; hur turistbussarna stannar till utanför och en flock ledigt och oömt klädda semesterfirare strömmar ur med Nikonkamerorna i remmar om halsen, för at under en halvtimmes tid ta del av ytterligare en av sevärdheterna de under bussfärden läst om i guideboken.

För de flesta av dessa är kyrkorna och den kultur de sprungit ur lika främmande som pyramiderna eller Parthenon, trots att kyrkorna motsvaar en referensram som var självklar bara två generationer bort. Detta har bara delvis med sekulariseringen att göra.

Även den som inte var troende var fram till och med min föräldrageneration (fyrtio- och femtiotalisterna) förtrogna med den kristna föreställningsvärlden. Det var en förtrogenhet som möjliggjorde en djupare förståelse för den rikliga mängd konst, litteratur och musik i vårt kulturarv som på ett ller annat sätt härrör ur denna föreställningsvärld. I dag tycks denna kunskap som bortblåst. Förmodligen till följd av fyrtiotalisternas medvetna strävan att kapa de kulturella och historiska banden bakåt.

Kristendomens helt centrala betydelse för vår kultur och historia reduceras till ”en i mängden” – en utveckling som inte sällan påskyndats av kyrkans egna aningslösa företrädare. Få är så bra på att undervärdera den egna traditionens betydelse som Svenska kyrkan. Så presenteras också våra katedraler snarare som besöksmål för turister än som heliga platser. Så blev våra tempel museer.

Men inte ens museet har fått behålla sin ställning. Förr var museet en vördnadsbjudande plats dit man vallfärdade för att se artefakter från forna högkulturer, eller de stora mästerverken inom måleri och skulptur. Rustad med den typ av internaliserad kunskap som förr gick under benämningen bildning gav man sig åstad för att beskåda de autentiska föremålen.

Idag förhåller det sig precis tvärtom. Den övervägande majoriteten av besökarna har ingen hum om vad de ska få se, utöver den lilla introduktionstexten i Lonely planet eller någon annan guidebok. Man besöker sevärdheterna just för att de har status som sevärdheter, för att någon annan gett dem sitt godkännande, för att kunna bocka av dem från listan över saker mans ett under semestern.

Därför köar man en timma utanför Pergamonmuseet, eftersom det är något som guidebokens författare menar att ”man inte får missa” när man är i Berlin. Men eftersom ma inte har någonsomhelst förförståelse för en babyloniska kulturen står man handfallen inför Ishtarporten och undrar varför man egentligen gick dit. Museernas svar på denna utveckling är guidade turer i hörsnäcka.

På en halvtimma får man hela den babyloniska högkulturen förklarad för sig. Det är drive inversionen av historien, som sväljs okritiskt av turisterna som raskt skyndar viare till nästa ”måste”-upplevelse i guideboken. Allt är färdigförpackat, lättsmält, färdigtuggat. Inget motstånd får bjudas när kulturarvet blivit en del av ”upplevelseindustrin”.

Denna snabbkonsumtion av mänsklighetens alla storverk skapar ingen förståelse för historien, för villkoren för de människor som reste pyramider eller katedraler, annat än banala analyser av slaget ”vad knasiga mäniskorna var förr i tiden”.

Turisterna travar omkring under kryssvalven, sandaler och flippflopptofflor smattrar mot stengolvet och kamerablixtarna lyser då och då upp de heliga föremålen. Men ansiktena röjer en oro. Kanske frågar de sig varför de inte förmår uppskatta denna sevärdhet som guideboken så varmt rekommenderade. Lättade träder de sedan ut i solskenet för att ta ställning till väsentligheterna: ska man köpa glass eller gå ned till stranden?

Vid foten av en av pelarna sitter ett äldre par från Polen. Deras ansikten är lugna.