I ett tidevarv när handböcker av olika slag riktar sig till ”dummies”, dumbommar, är det befriande att ibland möta en författare som inte redan från början dumförklarar sina läsare. Brittiske filosofen Roger Scruton gör redan i titeln till sin bok An intelligent persons guide to modern culture klart att han ställer krav på sina läsares både utförsgåvor och referensramar. Framställningen håller också vad titeln utlovar. Den täta, eleganta prosan rör sig mellan kultursfärer och århundraden med en imponerande självklarhet och kräver för att man ska hänga med i de stundtals avancerade resonemangen förtrogenhet med de verk som används som exempel.
Scruton utgår från TS Eliots syn på högkulturen som substitut för religionen i en modern, sekulariserad värld. Eliots egen lösning var att på det personliga planet återskapa den historisktkulturella kontinuiteten genom ett dupt religiöst engagemang, en lösning som Scruton menar inte längre är möjlig i dagens ”postmoderna” eller ”postmodernistiska” värld. Scruton fäster stort avseende vid frånvaron av gemensamma initiationsriter, vilken skapar ett tomrum som dagens unga människor själva måste fylla.
Särskilt intressanta är Scrutons resonemang om populärkulturen, som han menar har kommit att ersätta högkulturen som gemensam referensram och officiell kultur i den sekulära staten, vilket i sin dur innebär avskaffandet av den sista gemensamma initiationsriten – tillägnandet av en gemensam högkultur. Istället för en över lång tid
organiskt framvuxen och på intellektuellt kritiskt resonerande grundad kultur, bestående av det bästa från västerländsk och annan kultur genom århundradena, har vi fått en kultur av kravlös underhållning.
Denna populärkultur lever på myten om att befinna sig i opposition mot en vuxenvärld som redan gjort den till sin, och får understöd från universiteten där dekonstruktivister och andra gör sitt yttersta för att misskreditera ett kulturarv vars ”strukturer” tillskrivs en ”hegemonisk” ställning som det är uppenbart för envar att de inte har.
I ett samhälle där religionen för länge sedan förlorat sin centrala ställning och där högkulturen reducerats till en subkultur, samtidigt som det officiella samhällets representanter gör allt för att misskreditera traditioner och de gemensamma ceremonier som tidigare markerat övergång från barndom till vuxenvärld, lämnas de unga åt sig själva, att forma sina egna gemenskaper och ritualer. Ur detta svek springer gängkultur och fotbollshuliganism, för att bara ta två exempel.
Den världsbild som tecknas av Scruton är onekligen dyster, men rymmer ändå en strimma hopp. Högkulturen lever vidare, i enklaver av hängivna entusiaster som förkovrar sig och för kunskapen vidare. Han jämför själv dessa grupper med medeltidens munkar som under tusen år förvaltade det intellektuella arvet från antikens högkulturer fram till renässansen. An intelligent persons guide to modern culture är en krävande men tankeväckande bok, som borde läsas av alla som är det minsta intresserade av frågeställningar kring kultur, kulturarv och religion.