Lyssnar till norske samtidstrubaduren Julius Wingers debutskiva Store sanger om havet (2005) och gläds åt att det finns någon som på ett äkta och innerligt vis lyckas förmedla känslan för havet också i denna strandsatta tidsålder.
Trots att vi transporterar allt mer gods över haven och trots att kryssningsindustrin är större än någonsin saknar de flesta av oss en naturlig relation till det element som utgör mer än två tredjedelar av planetens yta. Oceanerna har inte för inte kallats vår sista orörda vildmark. Orörd är emellertid en sanning med modifikation i dessa tider av utfiskning, utsläpp och övergödning.
För den som seglar och är utlämnad åt väder och vind är emellertid havets ombytlighet densamma som mötte de tidiga upptäcktsresandena och världsomseglarna, Columbus, Magellan, Josua Slocum med flera. Den moderna tekniken har emellertid minskat oron för vad som eventuellt kan finnas, eller inte finnas, bortom horisonten.
Häromveckan skrev Per Högselius en understreckare i 
Svenska Dagbladet om den förändrade synen på havet. När vi färdas ombord på de stora motorfartygen upplever vi ändå inte att vi är till havs. Känslan är snarare att jämföra med den av att stå längst ute på en pir – omgiven av vatten men ändå tryggt förankrad vid land.
Havet reduceras till en vacker utsikt, en tablå mot vilken vi avnjuter romantiska middagar, eller, som Högselius skriver, ”en badbalja” som vi doppar fötterna i efter att ha flugit runt halva jordklotet.
Havsutsikt höjer alltjämt värdet på bostäder och hotellrum, men skulle i praktiken kunna ersättas med en bild (ungefär som det vackra sceneriet bakom husvagnen i Kalle Ankas husvagnssemester…) eftersom utsikten saknar innebörd.
Det är intressant att iaktta förvåningen många uppvisar första gången de är till havs i en någorlunda liten båt. Vågorna, som iakttagna från stranden eller från Finlandsfärjan tett sig små och dekorativa, blir genast stora och skrämmande. Naturen, som i vanliga fall betraktas som övervunnen, visar sin kompromisslöshet. Plötsligt ställs man inför samma känsla av litenhet som alla mänskliga generationer fram till förra seklets mitt upplevde. Människan är här på naturens villkor.
Detta förfrämligande från havet och i förlängningen tillvarons realiteter har naturligtvis också påverkat musiken om havet. Evert Taube, en av havets och sjölivets största skalder, var en av de sista som med genuin känsla och trovärdighet, lyckades förmedla den närvaro som idag gått förlorad.
Dessvärre har Taubes visor under de senaste decennierna rönt samma öde som havet självt – de har förvandlats till vackra tablåer, utan djupare mening än trivsamt glitter i viken, eller burleska historier om dråpliga sjöäventyr som ingen längre kan relatera till.
Därför är det glädjande att någon vågar ge sig på den vanskliga utmaningen att närma sig havet på nytt, utan ironiska intensioner. Stora sanger om havet är ett tidlöst bidrag till en sångtradition som riskerar att dö ut om vi inte återupptäcker vår känsla för, och beroende av, havet.