Svenska Fotbollförbundets krigsförklaring mot landets supportrar i form av den nya tillämpningen av ordningsreglerna kring matcharrangemangen har gång på gång försvarats av SvFF själva och av diverse sportjournalister och allmänna tyckare med att det är ”klubbarna själva” som bestämt reglerna. Sportbladets enkät med företrädare för de allsvenska klubbarna visar emellertid med all önskvärd tydlighet vilka det huvudsakligen är som stödjer SvFF:s nya linje: små perifera klubbar som helt eller nästan helt saknar supporterkultur.
På samma sätt som dessa klubbar häromåret stödde SvFFs befängda nyordning om att klubbarna skulle bekosta säkerhetsabetet för sina supportrar också på bortaplan – något som hemmalagen rimligen hade råd med i ljuset av de biljettintäkter som de gästande supportarna innebar – så stödjer de nu ännu ett av förbundets valhänta försök till fördelningspolitik där framgångsrika klubbar som förmår locka stora skaror skall straffas för att på så sätt utjämna förhållandena mellan småklubbarna och de stora.
Att denna mentalitet är djupt rotad hos Lagrell och de andra topparna inom svensk fotboll råder det inget tvivel om. Det hela är högst paradoxalt: Å ena sidan drömmer man sig tillbaka till något slags rosenskimrande femtiotal av folkrörelseanda och idealism, å andra sidan avskyr man den ideella supporterkultur som växt fram organiskt kring de stora klubbarna och som väl kan sägas vara den sista resten av folkrörelse som finns kring allsvenskan. Lagrell och de övriga vill som bekant döda föreningarnas inflytande över de bolagiserade klubbarna genom att avskaffa Riksidrottsförbundets 51-procentsregel, som stipulerar att en ideell förening måste äga aktiemajoriteten i de klubbar som drivs i aktiebolagsform.
Supporterkulturen kring de stora klubbarna är den allsvenska fotbollens största tillgång. Man skulle kunna säga att det är supportrarnas engagemang som gör denna mediokra liga intressant överhuvudtaget. Det är en insikt som saknas hos Lagrell et consortes i SvFF, och uppenbarligen även i flera av de mindre klubbarna, men som är nödvändig om inte dessa missunnsamhetens förkunnare slutgiltigt ska döda intresset för svensk klubbfotboll. En utveckling som naturligtvis i minst lika hög grad drabbar de små klubbarna.