I Östtyskland var punkmusik förbjudet av staten eftersom den ansågs leda till oppositionellt och degenererat beteende. Detta berättade guiden för oss när jag gick en rundvandring i det gamla Stasifängelset Hohenschönhausen. Kanske är det för att jag själv är gammal punkare och punkmusiker som denna lilla triviala uppgift, berättad i en bisats, berörde mig extra mycket. Men kanske är det så att just de banala sidorna av förtrycket gör det begripligt på ett sätt som fängelseceller och tortyrkamrar inte förmår göra.
De enda platser där det var tillåtet att ordna punkkonserter på i DDR var i kyrkorna. Kyrkan erbjöd en fristad för oppositionella och alternativa kulturuttryck. Sett i eterhand är det ett under att kyrkorna fick bestå i det socialistiska kontrollsamhället där 91000 där åsiktspolisen hade heltidsanställda och flera miljoner informatörer i en befolkning på 17 miljoner. När rockmusiken kom på 60-talet förbjöds den av regeringen, som istället frösökte lansera en statligt godkänd musikgenre som ungdomarna skulle fröjdas åt. PÅ DDR-museet vid Alexanderplats kan man se en instruktionsvideo för hur dansen skulle gå till. Föga förvånande blev den ingen succe hos ungdomen.
Hohenschönhausen, i hjärtat av Östberlin, var okänt för de flesta östtyskar. Inte ens de som fördes dit och spärrades in kände till var någonstans de hade befunnit sig. Först efter Tysklands enande 1991 blev fängelset känt för allmänheten. 1995 gjordes det till museum och öppnades för besökare. Vår guide berättade att det alltjämt förekom att före detta fångar dök upp på hans visningar. Han identifierade dem eftersom de alltid fick tårar i ögonen.
Hohenschönhausen omgärdades av stort hemliughetsmakeri. De som fördes dit transporterades i slutna skåpbilar, maskerade som varutransporter så att ingen skulle ana vad som försegick. Resan till fängelset ggjordes lång och slingrande för att göra fångarna desorienterade, och väl framme tilläts de bara att vistas inomhus. Skulle de från en byggnad till en annan på fängelseområdet fördes de med ögonbindel till bilen och kördes sedan runt ett slag för att de inte skulle veta att de fortfarande befann sig på samma plats.
Till Hohenschönhausen fördes människor som misstänktes för att hysa fel åsikter. Metoderna för att tvinga fram erkännanden var utstuderade. Dä fanns allt från påtvingad sömnbrist och kinesisk vattentortyr till mer raffinerade psykologiska strategier. I fängelset fanns 114 enmansceller, men hela 120 förhörsrum. Samtliga fångar skulle kunna förhöras samtidigt.
Men det var inte bara de tillfångatagna som var offer i det kommunistiska systemet. Även stasipersonalen beann sig under ständig övervakning. Kamerorna i taket fanns inte där primärt för att övervaka fångarna – dessa var ändå under ständig uppsikt – utan för att man skulle ha koll på vaktpersonalen. I varje förhörsrum fanns två bandspelare. En på bordet som sköttes av förhörsledaren, och en i ett beseglat skåp som efter förhöret avlyssnades av annan stasipersonal för att man skull förvissa sig om at förhörsledaren inte gjort något misstänkt.
I den socialistiska åsiktsdiktaturen övervakade alla varandra. När Stasis hemliga arkiv nu gjorts tillgängligt för allmänheten har många gamla stasiinformatörer chockats över att upptäcka att deras egna akter inte bara bestod av uppgifter de själva lämnat in om sina grannar och arbetskamrater, ja även familjemedlemmar, utan också om uppgifter om dem själva, som andra informatörer samlat in. I filmen Das leben der anderen (2006) ges en skrämmande bild av torftigheten i det östtyska övervakningssamhället från en av de avlyssnande agenternas perspektiv.
Den östtyska diktaturen är ett av de mest utstuderade övrvakningssamhällen som existerat. Utrymmet för individualitet var obefintligt och kontrollen så gott som total. Därför är det skrämmande att betänka hur ledande svenska politiker som Olof Palme, Ingvar Carlsson och Sten Andersson, som annars alltid var snara att fördöma diktaturer runtom i världen, blundade för det östtyska förtrycket, eller i förekommande fall till och med hyllade det.
I Sverige har vi de senaste decennierna börjat göra upp med de skamfläckar som utgörs av svenskars och svenska myndigheters samröre med Hitlertyskland. En liknande uppgörelse med relationerna till kommunistdiktaturerna är angelägen. Det är skrämmande att den borgerliga regeringen inte hävt hemligstämplingen av de stasiakter som innehåller information om svenskar som samarbetade med den östtyska säkerhetstjänsten. Man kan undra vilka det är man skyddar.
Det är också skrämmande hur illa informerade svenska ungdomar idag är om förhållandena bakom järnridån. I historieundervisningen, såväl i grundskola som på gymnasium och universitet får man lätt inrycket av att historien tog slut 1945. Det kalla kriget behandlas ytterst rapsodiskt och medan nazismens ondska analyseras i detalj lämnas kommunismens dito ofta därhän.
Kommunismen reduceras till en chic ståndpunkt för kulturpersonligheter, och de gamla diktaturernas symboler blir modeaccessoarer för människor som om de försökt leva på samma sätt i DDR med all säkerhet skulle ha hamnat i Hohenschönhausen eller något annat fängelse för oppositionella.
Socialdemokraterna talade om att finna en medelväg mellan det marknadsekonomiska systemet i väst och de kommunistiska diktaturerna i öst. Man frågar sig hur en sådan medelväg skulle se ut – skulle bara viss rockmusik vara förbjuden?
