När jag ser reportaget som Sveriges televisions Uppdrag granskning gjorde ett år efter Göteborgskravallerna blir jag beklämd. Beklämd över de livsfarliga mekanismer som igångsattes av både demonstranter och polis och som renderade flera skottskadade personer och ett antal misshandlade, både poliser och demonstranter.
Jag tänker inte hemfalla åt någon kålsuparteori på klassiskt svenskt manér – att båda sidor skulle vara lika dumma och ”it takes two to tango” etcetera. Det är uppenbart, och var uppenbart redan då i de reportage som gjordes inför EU-toppmötet, att stora grupper demonstranter reste till Göteborg för att ställa till ofog.
Nyhetsinslagen från dagarna innan visar organiserade grupper som övar sig i kravall och åtskilliga demonstranter utrustade sig med hjälmar, skydd och påkar. Dessa bråkmakare tog sedan mellan upploppen skydd och gömde sig bland det stora kollektivet demonstranter vilket gjorde det så gott som omöjligt för polisen att skilja ut bråkmakarna från resten.
Därmed inte sagt att polisinsatsen i Göteborg 2001 inte var en katastrof. Den var visserligen lyckad såtillvida att den lyckades trygga toppmötesdeltagarnas säkerhet, vilket var dess huvudsakliga syfte. Men den var en katastrof för demonstrationsfriheten och för många ungdomars tilltro till rättsstaten.
En del av polisens övervåld är förklarligt, om än inte försvarligt. Poliserna ställdes inför stora, välorganiserade grupper revolutionära våldsverkare beväpnade med tre kilo tunga gatstenar – ett vapen som kan döda också om du har hjälm. Det är inte konstigt att enskilda polismän i trängda lägen fruktade för sina liv. Detta ursäktar naturligtvis inte övervåld från poliser, tränade för den här typen av uppdrag, men gör det begripligt. Poliser är inte heller mer än människor.
Andra delar av polisinsatserna i Göteborg är desto svårare att begripa sig på. Insatsen mot Schillerska gymnasiet där ett sjuttiotal helt oskyldiga ungdomar förnedrades av tungt beväpnad polis under flera timmar är ett exempel. Insatsen på Järntorget där en fredlig demonstration mot polisvåld ringades in av kravallutrustad polis och hölls kvar utan synbar anledning i åtskilliga timmar är ett annat. Inringningen av helt oskyldiga demonstranter på Drottningbron ett tredje.
Polisernas oförmåga att skilja de kriminella våldsverkarna från de fredliga demonstranterna, som bland annat ledde till hästchocker rakt in i folkmassor med masspanik som följd, erinrar inte så lite om den verklighet man ständigt möter som fotbollssupporter. Det är en oförmåga som skapar farliga situationer när det är helt lugnt och som i förlängningen bidrar till en vi-och-domkänsla där de fredliga demonstranterna/supportrarna känner större samhörighet med ligisterna än med rättssamhället.
Polisinsatsen i Göteborg var en katastrof. Inga poliser fanns på plats när ett hundratal maskerade slog sönder och brände allt i sin väg på Kungsportsavenyn, samtidigt som exemplen är otaliga på hur helt oskyldiga människor drabbats av övervåld och kränkningar. Ännu mer barockt blev efterspelet när det visade sig att Göteborgspolisen manipulerat bevismaterial, bland annat genom ett fingerat ljudspår på en filmupptagning.
I ljuset av allt detta är det minst sagt osmakligt att se hur det politiska etablissemanget i Göteborg (socialdemokraterna) delade ut rosor till poliserna efter insatsen. För de drabbade uppfattades detta som en sanktion av våldet och övertrampen mot oskyldiga.
Göteborgskravallerna och polisingripandena skapade en farlig polarisering. För de radikala vänstergrupperna och även för många unga utanför dessa blev polisens agerande en bekräftelse på att rättsstaten inte fungerar, att polisen skyddar de mäktiga och inte demonstranter. Precis den typ av föreställningar som det svarta blocket lever av. Även om luften gick ur den så kallade antiglobaliseringsrörelsen efter kravallerna så fick de radikalaste grupperna ett tillskott av medlemmar.
På den andra sidan stod allmänheten, som med fasa såg tevebilderna och läste tidningsreportagen från den vandaliserade Avenyn. Attacrörelsen som på bara ett år lyckats ta sig in i det politiska finrummet blev plötsligt synonym med de maskerade demonstranterna. Enkätundersökningar efter kravallerna visar att en majoritet av befolkningen tyckte att poliserna agerat rätt.
Det finns skäl för de som demonstrerar mot olika samhällsföreteelser att fundera över varför man demonstrerar och vilket syftet är med demonstrationen ifråga. Som jag ser det finns det två huvudsakliga syften med demonstrationer. Antingen vill man väcka en folklig opinion för sin sak, genom att visa att man är många och engagerade.
Demonstranter med detta syfte har allt att vinna på att demonstrationerna går fredligt till. Det handlar så att säga om att få det moraliska övertaget. Organisationen Attac som var en av många som demonstrerade i Göteborg, syftade till att bli en bred folkrörelse och var dessutom på god väg att bli det innan utvecklingen i Göteborg fick allmänheten att tappa förtroendet.
Det andra syftet med demonstrationer, det som tillämpas av det svarta blocket, går ut på att skapa konfrontation med polisen. Det grundar sig på samma övertygelse som drev de Röda brigaderna i Italien och Baader Meinhof-ligan i Tyskland, nämligen att omfattande våldsanvändning skulle tvinga fram en så hård repression från statens sida att befolkningen till slut vänder sig mot staten och gör revolution. Det är emellertid en strategi som bara fungerat halvvägs: repressionen har kommit, men den övriga befolkningen har påfallande ofta valt att stödja polisen istället för revolutionärerna.
Den som vill bilda folklig opinion för en god sak har alltså allt att förlora på att liera sig med dem som vill frammana repression. Den själsfrändskap som många fredliga demonstranter upplever med stenkastarna för att man skenbart är överens i sakfrågorna, får blott alltför ofta civiliserade demonstranter, också inom de etablerade partierna, att se mellan fingrarna med våldsverkarnas excesser.
Fredliga demonstranter måste upphöra med denna ohederliga allians och hålla rent mot ligisterna. Inte bara för att undvika stenkastningen och förstörelsen utan kanske ännu mer för att undvika den polisstat som väntar i dess förlängning.