Trots att det är lugnare kring svenska fotbollsmatcher än på de senaste tjugo åren har de samlade medierna lyckats förmedla en bild av ett eskalerande våld kring allsvenskan. Debattörer och politiker tar detta till intäkt för att göra oreflekterade uttalanden om ”det ökande våldet” och de populistiska förslagen om vad som ska göras åt huliganismen står som spön i backen.
Den enda konkreta förändring som har föranlett denna förändrade medierapportering är att regelverken, både förbundets och lagstiftningen, kring säkerheten på arenorna förändrats. Fram till 2009 var det till exempel inte kriminellt för publiken att beträda spelplanen. För två år sedan blev det förbjudet varvid de under många år vanliga planinvasionerna helt plötsligt framställdes som upplopp av sensationslystna murvlar med lösnummerförsäljningen i sikte.
Så har det fortsatt. Ju hårdare Svenska Fotbollförbundet har vridit åt tumskruvarna desto mer hysterisk har medierapporteringen blivit, trots att det i själva verket blivit lugnare och lugnare. Incidenter som inte ens skulle ha renderat en notis för något år sedan renderar idag fullkomliga orgier av upprördhet på sportsidorna, helt enkelt för att domarna börjar avbryta matcherna för saker som tidigare inte fick någon att höja på ögonbrynen.
Journalisterna måste vara medvetna om detta. De flesta av dem har ju följt svensk fotboll under åtskilliga år och sett med egna ögon hur det blivit lugnare och lugnare. Ändå hänger de sig åt skandaljournalistik som i sin tur får till konsekvens att tumskruvarna dras åt än hårdare och publiken sviker allsvenskan. SvFF och media dödar på det viset långsamt intresset för allsvenskan.
Fotbollförbundets eget agerande är lika ohederligt. I och med att man börjat bötfälla klubbar för vilka ramsor som sjungs på läktaren visar man att det inte är huliganismen man vill stävja, utan supporterkulturen man vill döda. Bottennappet är att man anmält ramsan ”SvFF fotbollsmördare”. Att kritik mot förbundet skulle utgöra en säkerhetsrisk känns minst sagt långsökt.
Inkonsekvensen blev ännu mer uppenbar i samband med landskampen mellan Sverige och Finland nyligen. Det kastades in föremål på planen, bland annat en kraftig smällare, men matchen fortsatte som om ingenting hade hänt. Följaktligen lyste också krigsrubrikerna med sin frånvaro. Hade samma sak skett i allsvenskan skulle matchen ha brutits och dagen efter skulle alla sportsidor ha dominerats av rapporter från hur ”fotbollen dödats”.
När jag läser om upploppen i samband med matchen mellan Boston och Vancouver kan jag inte låta bli att dra mig till minnes Roland Poirier Martinssons kolumn i Svenska Dagbladet. Martinsson jämförde sin upplevelse från ett idrottsevenemang i USA med den från en match på Råsunda och drog utifrån dessa slutsatsen att bråk och stök i samband med idrott aldrig skulle kunna ske på andra sidan Atlanten. Med detta som utgångspunkt pläderade Martinsson för att man skulle dra in tillståndet att arrangera allsvenska fotbollsmatcher.
Som ett svar på den senaste tidens utveckling har ett antal supportergrupper startat kampanjsajten Positiv läktarkultur vars syfte är att påverka medierapporteringen och upplysa idrottens makthavare om vikten av en levande supporterkultur. På sajten kan man hålla sig uppdaterad om vad som händer i debatten kring supporterkulturen. Man kan också visa sitt stöd genom att gilla sajten på Facebook.
Bra skrivet!
Bra skrivet!
Väl talat. Som själv en medlem av den tredje statsmakten (och jag vill tro att jag sållar mig till den mer nyanserade skaran) finner jag den här typen av sensationsrapportering ytterst irriterande.
Fast det jag helst vill kommentera är egentligen Roland Poirier Martinssons kolumn, men eftersom kommentatorsfältet är stängt på SvD får jag skicka in den här istället.
För det första, att tro att afroamerikaner som har råd att först köpa entrebiljett (minst 10 dollar, beroende på platser) och sedan köpa flera rundor öl (åtminstone 5 dollar styck, jänkare vet hur man tar betalt) ”uppenbart tillhör stadens inte särskilt välbesuttna afroamerikanska sociala skikt” är nästan skrattretande naivt. Om de dessutom är ”hardcore-fans” borde det betyda att de går ofta, så argumentet faller ihop på sin egen premiss. Sport i USA är den rike mannens nöje och de som fyller arenorna tar sig dit med SUV:en från förorterna, inte med bussen från ghettot. Det är därför parkeringsplatserna är så stora. Dessutom tror jag inte ryggdunkningarna hade varit av det kamratligare slaget om Nationals hade spelat som skit, fått domslut i emot sig, om Giants hade dominerat och RPM hade firat.
Han är också helt skevt ute i sin analys att en amerikanska idrottsfans inte håller på med svinerier, speciellt när han bedömer det utifrån en ögonblicksbild från en match med Washington Nationals, kanske det lag av alla i de stora amerikanska sporterna som folk bryr sig minst om. Jag har bott i Chicago i tre år och kan säga att tongångarna är lite annorlunda om du har Red Wings-klädsel i United Center, en Green Bay Packers-tröja på Soldier Field eller går i St Louis Cardinals-keps på Wrigley Field (Cubs-fans är bland de dräggigaste man kan hitta). Testa också Yankees-utstyrsel på Fenway Park eller, för att hålla oss aktuella, en Boston Bruins-t-shirt i downtown Vancouver.
jag tycker att du drar väl stora växlar på Martinssons kolumn – han påstår ju faktiskt först och främst att vuxna karlar hotat barn på fotbollsmatch i sverige ; är inte det ett problem?
Peter Ålund> Jo, att han påstår det är ett problem då det inte händer.
Klockrent blogg inlägg. Håller faktiskt med dej i allt.
Journalisterna vägrar se sitt eget ansvar.
Den dagen revolutionen kommer , hänger dom högst.
Inledningen i det du skriver är så pricken rätt och något jag säger till folk gång på gång. Tidigt 90-tal var vilda västern och man fick se sig om lite varstans i landet.
Det är helt annorlunda idag, men ändå förstoras allt bortom alla rimliga proportioner.
Väl talat.