Kontraproduktiv konceptarkitektur

Poängen med ett museum är att man där ska kunna se saker som man inte kan få se någon annanstans. Framförallt handlar detta om autentiska historiska föremål och konstverk i original. För tillgänglighetens skull kan dessa sedan med fördel kompletteras med informativa texter, eventuella interaktiva inslag etcetera. Dessvärre har det under de senaste decennierna gått en trend genom museivärlden som medfört att föremålen mönstrats ut för tillrättalagde framställningar vars syfte i bästa fall är välmenande menlöst, i sämsta fall politiskt tillrättavisande.

I Storbritannien är man oftast extremt bra på att lägga upp museum så att de intresserar både de inbitna historienördarna och intresserad allmänhet. Föremålen presenteras pedagogiskt i suggestiva miljöer. Förmodligen beror detta till stor del på att det alltjämt är historiker och arkeologer som bestämmer vid museerna. I Sverige har vi tyvärr gått en utveckling till mötes där föremålen i allt högre utsträckning mönstrats ut från salarna för att magasineras långt bort från allmänhetens ögon och ersatts av moraliserande pekpinnar. Detta har skett i takt med att fackkunskapen fått ge vika för specialiserade museivetare.

Precis som vad gäller kultur och humanistisk kunskap så finns en nervositet i vårt land visavi historisk kunskap. Den tycks inte betinga något värde i de politiska makthavarnas ögon om den inte också fyller något annat samhälleligt syfte. Därför ska museerna hellre användas till att lägga våra åsikter till rätta än att förmedla historisk kunskap. Detta har lett till den besynnerliga situationen att det bäst upplagda museerna är publikfriande turistmagneter som Vasamuseet, där upplägget är mer åt det brittiska hållet.

Om Storbritannien är ideallandet för museer och Sverige dess politiskt korrekta motpol så befinner sig Tyskland någonstans mitt emellan. Tyskarnas nervositet kan emellertid förstås i ljuset av 1900-talets traumatiska och komplicerade historia.

Jag hade hört mycket gott om det judiska museet i Berlin och gladde mig åt att äntligen få tillfälle att besöka det. Allra helst som jag själv tycker att judisk kultur och historia är höggradigt intressant. Såväl utställningen som arkitekturen får goda vitsord i guideböckerna. Dessvärre gjorde besöket mig ytterligt besviken.

Låt oss börja med arkitekturen. Byggnaden, ritad av den polskjudiske arkitekten Daniel Libeskind, verksam i USA, har en mycket säregen form som påstås vara tänkt att likna ”en sönderbruten davidsstjärna”. Det är en typ av konceptbyggnad som får mig att tänka på museet i Gamla Uppsala, vars form inspirerats av vikingarnas drakskepp: istället för att utgå från byggnadens funktion och syfte utgår arkitekten från en symbolistisk idé som när den omsätts i praktiken bara blir platt och intetsägande.

Den säregna formen till trots känns byggnaden förvånansvärt ickeunik. Det är en typ av postmodernistisk arkitektur som det känns som att man har sett hundratals gånger. Kanske beror det på att jag bor granne med Uppsalas charmbefriade konserthus…

Invändigt  består det judiska museet av en mängd vinklar och vrår, långa gångar och branta trappor. Tydligen skall rundvandringen vara en del i ett ”filosofiskt program” där den fysiska upplevelsen av uppförsbackar och tvära kast skall påminna om judarnas vedermödor och katastrofer genom historien. Dessvärre funkade inte konceptet. I alla fall inte på mig.

Som så ofta med denna typ av emblematiska monumentalbyggnader blir syftet, innehållet och besökarna sekundära. Utställningen känns malplacerad och som besökare känner man sig som en inkräktare. Arkitekturen fyller inte längre något syfte utan har blivit ett självändamål, som skall tillgodoses även på bekostnad av verksamhetens egentliga inriktning.

Föremålen som visades kändes tagna ur sitt sammanhang. Det rådde en skev proportionalitet mellan antalet föremål och antalet skärmar med texter och fotografier. Ett museum som till huvuddelen består av text och fotografier förfelar sitt syfte – det skulle med fördel kunna ersättas av en bok. Den sterila och människofientliga inramningen gjorde heller inte vare sig föremålen eller den judiska kulturen rättvisa.

Inslagen om förföljelserna och mördandet av judar förfelade också sitt syfte. Istället för att bli engagerande och gripande kändes de pretentiösa och högtravande. Min erfarenhet är att riktigt tunga och hemska historiska episoder bäst presenteras så osentimentalt som möjligt: rakt upp och ned, utan krusiduller. De fruktansvärda realiteterna blir mycket mer påtagliga på det viset.

Det så kallade ”Förintelsetornet”, där besökarna stängs in i ett nedsläckt rum, förmodligen tänkt att erinra om en gaskammare, kändes ungefär lika fånigt högtravande som Kirsten Ortweds Raul Wallenbergmonument vid Nybroplan i Stockholm. Det är synd, eftersom en sådan känsla av upplåsthet och pretentioner riskerar att ge ett löjets skimmer åt allvarliga händelser och allmängiltiga frågeställningar.

För den som har ett specialintresse för judisk kultur och historia kanske det judiska museet i Berlin är värt ett besök, men för den som bara har några dagar i staden och ska välja ut en handfull av stadens alla museer och historiska platser är det ingenting jag skulle rekommendera.

Trubaduren framför Jüdisches Museum Berlin med Daniel Libeskinds ”spännande” arkitektur.