På nationaldagen blir jag alltid ett rov för stridiga känslor. Det är alltid trevligt med traditioner och högtider att samlas kring och fäderneslandet är naturligtvis särskilt värt att fira. Samtidigt finns det av hävd en ambivalens i svenskarnas förhållande till sitt fosterland som gör dylikt firande komplicerat.
Att kritiken från invandrare som påpekade det besynnerliga i att svenskarna inte firade sin egen nation med en nationell högtidsdag var en bidragande faktor till att man beslutade att göra 6 juni till helgdag säger en del om svenskarnas komplicerade självbild. Ännu tydligare blir man om man bevistar något av alla dessa nervösa kommunala nationaldagsfiranden som arrangeras runt om i riket.
För att ingen ska hysa något tvivel om att kommunens politiker och byråkrater lydigt rättat sig efter den multikulturalistiska överideologin ser man till att tona ned det svenska traditionella inslaget och istället lyfta fram olika invandrargruppers kulturella särdrag. Inget fel med att visa upp dessa, men på svenska flaggans dag?
Flera invandrare i bekantskapskretsen, från helt olika håll i världen, har påpekat det besynnerliga i detta och menar att det vittnar om en vacklande svensk självkänsla. Den svenska självförnekelsen är emellertid mer komplicerad än så. Det ligger en stolthet i att självutplånandet.
Detta är inget sentida fenomen. Redan 1896 skrev Verner von Heidenstam i uppsatsen Om svenskarnas lynne:
Ingenting frukta svenskarna så mycket som att bli slagna på fingrarna med självöverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationella självironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan självförnekelse vid sidan av de andra nationernas förgudning av det inhemska! Ett sådant inåtseende öga öppnas först hos en hög och gammal kultur och under skeden, då ett folks förmåga att skärskåda sina egna lyten och fördomar skärpes ända till ytterlighet, ja till en tragiskt förstörande makt.
[…]
Ett sådant självtvivel, hur vinnande det än kan synas, leder ofelbart till undergång. Väl kan ett mer storartat slut aldrig vänta ett gammalt folk än att med vetandets mogna frukter i knät och självrannsakelsen på sin mun sluta ögat till sömnen; men det är livets lag att rygga tillbaka vid ättestupan, och svenskarnas lynne är ännu för rikt på möjligheter att den genomskinligt kalla dager i vilken de betrakta varandra, nödvändigt skulle vara höstens.
Många svenskar, infödda och invandrade, irriterar sig på nationaldagsfirandets självförnekande karaktär och de offentliga arrangemangens multikulturella excesser. Många sneglar därvidlag avundsjuk på vårt västra grannfolk och den hejdlösa nationella karneval som där bryter ut varje år på 17 maj. Normännen har i relativ upplevt den nationella kampen för överlevnad, i krig och under trycket från en fascistisk ockupation. De vet att uppskatta sin nationella självständighet, sin frihet och de förfäder som grundlade den. Talande nog är det Norge som valt att stå utanför den europeiska superstaten och inte Sverige. Norrmännen tycks inte heller lida nämnvärt av detta självpåtagna utanförskap.
Själv kan jag tycka att det norska sättet att fira sin nation tangerar det vulgäras gräns. Det är inte flaggviftande och musikkårer som fyller mitt bröst med fosterlandskärlek. Må vara att jag är historieintresserad och vill vårda vårt kulturarv, men det är knappast kring gamla kungar jag vävt min känsla för Sverige, även om en del av dem givetvis förtjänar vår tacksamhet. Min känsla för Sverige är den som speglas i Karlfeldts och Heidenstams poesi, i prins Eugens och Bruno Liljefors måleri, i Evert Taubes skärgårdsskildringar och Selma Lagerlöfs mystik.
Det är en längtan efter uråldriga fjäll, djupa skogar, havsbandets klipphällar och stormvridna tallar. Det är en känsla av samhörighet med det strävsamma folk som strävsamt byggde och formade detta land i nord, med sin sammanbitna självständighet, plikttrogna arbetsmoral och den säregna kultur som frambringat en Lucidor, en Bellman, en Almqvist, en Söderberg, en Fröding, en Lagerlöf, en Boye, en Ekelöf, en Taube och tusen andra.
Allt detta liksom min tacksamhet över att ha fötts i ett fritt, välmående land där medborgarnas rättigheter i stort sett respekteras och tas på allvar, tänker jag fira idag. Visst kan man ondgöra sig över skattetrycket eller FRA-lagen, genuspedagogikens utbredning eller utformningen av socialförsäkringssystemet, men nog är Sverige ett rätt bra land att leva i ändå. Det tycker nog de flesta oavsett om de viftar med flaggor vid den kommunala sambauppvisningen, skålar med sig själva framför kungaporträttet eller tillbringar helgdagen på någon naturskön plats i goda vänners lag.
Skål moder Svea!