Ett krig fotbollförbundet inte kan vinna

Jag är generellt en sådan som hellre friar än fäller. Jag har valt den toleranta linjen: om grannarna har en högljudd fest till sent på natten stoppar jag in öronproppar och somnar om. Nästa gång är det kanske jag som har fest. Jag tror på det hela taget att tillvaron blir lite roligare på det viset. När det kommer till verkliga övertramp däremot tycker jag att man ska vara stenhård. När någon med brått mod stjäl en tvättid eller när någon urinerar i trappuppgången. Det är ett förhållningssätt som fungerar i den lilla världen och som även borde tillämpas i den stora: hög tolerans mot trivialiteter men omedelbar och hård reaktion mot allvarliga överträdelser.

Under våren har vi sett hur media blåst upp ett antal stormar i vattenglas. Hans majestäts eventuella förehavanden för tjugo år sedan har blivit föremål för ett intensivt mediedrev från republikanska journalister, endast understött av påståenden om komprometterande fotografier som ingen har sett och ingen vet vad de föreställer. På samma sätt har Sveriges fotbollssupportrar blivit gisslantagna i en fars av liknande dimensioner.

Trots att det är lugnare än någonsin de senaste trettio åren kring de stora allsvenska matcherna har media, i symbios med fotbollförbundet, iscensatt en massiv kampanj av vilken man lätt kunnat få intrycket att det pågår något slags inbördeskrig på de svenska fotbollsarenorna. Mig närstående personer med ringa eller inget fotbollsintresse har uttryckt förfäran över de påstådda skandalscener som skildrats i tidningar och teve. Det har tarvats omfattande och tålmodiga pedagogiska insatser från undertecknad för att förvissa dem om att det faktiskt inte är farligare att gå på fotboll nu än för några år sedan, tvärtom.

Mediestormen följer moderna massmediers inneboende logik. När ett par medier fått vittring på en nyhet med skandalpotential hakar resten på, alla försöker övertrumfa varandra genom att skrika högst för att på det viset sticka ut i den allmänna nyhetsfloden. Lågmälda och sansade röster göre sig icke besvär. Upprinnelsen till hysterin är emellertid det Svenska Fotbollförbundets nya policy för att komma till rätta med problemen. ”Allt ska anmälas” har man bestämt.

Det har förekommit, och förekommer, problem med våld och stök i anslutning till fotbolls- och ishockeymatcher. Det finns organiserade grupper av kriminella som aktivt söker bråk med andra grupper. Dessa har polisen och klubbarnas säkerhetsansvariga lekt katt- och råtta med i årtionden. Att detta är ett samhällsproblem håller de flesta med om. Emellertid finns redan lagrum som reglerar den typen av kriminalitet. Att misshandla människor är kriminellt var man än gör det, även på en fotbollsarena.

Vidare finns det supportgrupper som i sin strävan att skapa stämning kring matcherna tar med sig illegal pyroteknik i form av bengaliska eldar och annat som kan utsätta den omgivande publiken för säkerhetsrisker. Detta har man från Förbundets sida försökt stävja genom att bötfälla klubbarna när de misslyckats med att förhindra införseln, en strategi som rönt vissa framgångar. Man har även bötfällt klubbar när supportrar i vredesmod kastat in föremål på planen som träffat eller riskerat att träffa spelare och funktionärer, även denna strategi har rönt vissa framgångar.

Själv anser jag att kollektiva bestraffningar av det slag som beskrivs ovan är principiellt fel – man ska straffa dem som begått brott, inte hela supporterkollektivet. Jag kan dock förstå hur man från förbundshåll har resonerat. De senaste säsongerna har emellertid fotbollförbundet börjat använda sig av fler bestraffningsåtgärdar för att komma till rätta med problemen. Till exempel har man bestämt sig för att avbryta matcherna utan att återuppta dem. Det är en fullständigt kontraproduktiv som ger makten åt dem som vill förstöra. På samma sätt fungerar bestraffningar i form av poängavdrag eller att tilldöma motståndarlaget segern.

Under den gångna veckan har Svenska Fotbollförbundet tagit ytterligare ett steg. Nu har man valt att bötfälla klubbarna för ramsorna som sjungs på läktarna. Därmed har man jämställt supportrarnas nidvisor, som ingalunda är ett modernt fenomen, med de verkliga problemen som medför verkliga säkerhetsrisker. Detta häpnadsväckande steg från förbundets sida kan mycket väl komma att kullkasta den positiva utveckling som vi sett de senaste åren (även om den inte synts i mediernas rapportering). Varför ska man låta bli att ta med sig bengaliska eldar eller kasta in föremål på planen om klubben ändå kommer att straffas för triviala saker som att någon skriker ”domarjävel”?

Svenska Fotbollförbundet har slutligen slitit masken från ansiktet och öppet erkänt det inte är huliganismen man vill utrota – det är supporterkulturen. Svenska fotbollförbundet har startat ett krig som de inte kan vinna, med annat än att den svenska fotbollen så som vi känner den offras på vägen.

AB, AB, AB, SvD