När jag läste historia vid universitetet gjorde jag förvånad iakttagelsen att de minst begåvade kurskamraterna var de som läste kursen inom ramen för lärarutbildningen. Jag hade dessförinnan levt i vanföreställningen att den som ämnade viga sitt liv åt att undervisa andra måste ha ett särdeles brinnande intresse för ämnet ifråga. På universitetet uppenbarades dock med all önskvärd tydlighet att så inte var fallet. Dessvärre visade det sig att dessa blivande historielärare ofta inte heller hade något större intresse för själva undervisningsmomentet. Det fanns med andra ord skäl att fråga sig vad de överhuvudtaget gjorde på lärarutbildningen.
Lärarutbildningarna har alltför länge fungerat som ett slags akademisk sopstation för dem som varit för obegåvade eller för lata för att ta sig in på något program med högre antagningskrav, men som ändå velat ha en yrkesutbildning, ”att falla tillbaka på” som det så fint brukar heta. Naturligtvis döljer sig där i mängden av lärarstudenter naturligtvis också riktiga ljushuvuden, ämnesentusiaster och pedagogiska idealister som valt lärarbanan utifrån ett ädlare kall och därför valt att trotsa den usla utbildningen, de låga lönerna, den tuffa arbetsmiljön och omgivningens kritik och förakt. För det ska gudarna veta, det är ingen lätt match för den som försöker ta sitt läraruppdrag på allvar idag.
Dessa hjältemodiga individer försvinner emellertid i mängden. Många tröttnar och hoppar av och söker sig till branscher där deras produktivitet belönas i pekuniär form, alternativt söker sig till en akademisk karriär där deras intellektuella kapacitet värdesätts. Ut på arbetsmarknaden marscherar istället mina kurskamrater från historieundervisningen, de som valt lärarprogrammet i brist på annat. Dessa förses nu med ”lärarlegitimation” för att de ska ges företräde framför så kallade obehöriga lärare. De senare helt enkelt sådana som inte genomgått den lärarutbildning som de flesta är överens om är mer eller mindre värdelös. Jag erinrar mig den oefterhärmerlige Leif Alsheimers uttalande när jag för några år sedan intervjuade honom för Axess magasin: ”En bombmatta över alla lärarutbildningar vore en nåd att stilla bedja om”.
Nu har emellertid en ny lärarutbildning lanserats som på sikt förhoppningsvis kommer att rätta till några av problemen. Till exempel har man gjort upp med vanföreställningen att högstadielärare och förskollärare behöver samma typ av utbildning. En återgång till synen på lärarens uppdrag som kunskapsförmedlare bådar också gått, även om det fortfarande finns de som värjer sig inför det i mina öron tilltalande ordet ”katederundervisning”.
Den förändrade lärarutbildningen bådar alltså gott, men problemen med rekryteringsunderlaget kvarstår. Hur ska man locka begåvade, ämnesintresserade och drivna pedagoger till ett yrke med dåliga löner, låg status och tuffa arbetsförhållanden? I SvD Brännpunkt föreslår Metta Fjelkner ett system för karriärmöjligheter inom läraryrket, duktiga lärare ska kunna avancera inom yrket genom införande av titlar som förstelärare och lektor med högre status och med rejäla lönepåslag. Det låter onekligen mer tilltalande än tidigare förslag som gått ut på generella lönehöjningar utan krav på motprestation. För vem vill höja lönen för dem som sökte lärarutbildningen i brist på bättre och som kom in på grund av bristande konkurrens, för att sedan genomgå en utbildning som alla tycker är dålig? Möjlighet till hög lön är ett bra incitament för att locka begåvade studenter till läraryrket, men höjd lön kommer inte att göra dåliga lärare bättre.
Bra med belysning av en fråga av avgörande betydelse för Sveriges framtid. Sverige dalar nämligen i internationella rankningar avseende läsförståelse och matematik (bl.a. den s.k. PISA-studien). Läraryrkets status måste alltså återupprättas men det kommer att ta tid och under denna väntan kan Sverige få se sig omsprunget i FoU och tillväxt så det sjunger om det.
Läraryrkets status måste förvisso återupprättas, men många av de som utexaminerats från lärarutbildningarna de senaste decennierna är dessvärre att betrakta som en förlorad generation.
Bra Lars att du våga skriva i klartext. De flesta instämmer med din uppfattning av lärarutbildningen oavsett om man går på den eller inte, oavsett om man är höger eller vänster.
Såvida man inte tillhör den grupp lärare som valde lärarutbildningen för att man inte platsade någon annanstans förstås…
Ja, du har definitivt en poäng i läraryrkets förändrade status och dess förmåga att attrahera ämnespassionerade adepter. Ja, jag vill uttrycka det så, snarare än ”mindre begåvade”, för jag tror att det är det som det handlar om.
Jag undervisade själv blivande gymnasielärare i kemi i början av 90-talet under ett antal år; dessa gick då samma kurser som övriga nybörjarkemister; och varje år var det lika illa ställt: ämneslärarna var de som presterade sämst och tog undervisningen på minst allvar. Och efter diskussioner med kollegor förstod jag att det var en trend som redan då hade pågått länge. Jag kommer också ihåg att man sänkte kraven på tex matematik genom att inrätta speciella kurser för lärare, eftersom de flesta av dessa inte klarade av den gängse första terminen på Matematikum i Lund.
Jag tycker ändock att huvudpoängen i ditt inlägg är att skolproblemen vi diskuterar idag visar på att det finns flera aspekter av problemen i skolan. Och det handlar inte om ”katederundervisning” eller ej; trenden mot tex allt sämre mattekunskaper och intresse för NO-ämnen har hållt på i mer än 40 år.
Det jag själv märkte då under mina egna år på universitetet följt av undervisning (en period av ca 10 år) var en allt sämre studiemotivation i kombination med en allt mindre självständighet. Som ett exempel på det sistnämnda kan jag nämna att studenter kom och krävde sk instuderingsuppgifter inför tentamen. Dvs frågor som ska guida dem inför vad som är viktigt inför tentan. Då jag förvägrade dem detta, hävdande att de hade både föreläsningar, laborationer, oss att diskutera med, samt sina böcker, så blev de trots detta rent ut sagt förbannade. Men jag vägrade att göra dem en björntjänst.
Summa summarum så håller jag med om att det handlar om passionerade ämneslärare, men jag hävdar också att det inte handlar om katederundervisning. Vem som helst klarar av att memorera en massa kunskap, det är inte där problemet ligger, det är i förståelsen, motivationen och insikten. Skolan försökte att tackla detta under 90-talet med varierande resultat (vilket jag också har en del erfarenhet av, men jag stoppar här), men min slutkläm är att om man som tex herr Björklund ser skolans problem som ett nyuppkommet problem som ska lösas med ordning och reda och med ”katederundervisning”, så kommer man inte bara missa alla problem som har funnits i den traditionella undervisningen, utan också fördjupa dem. För att inte tala om att man fullständigt ringaktar alla andra förändringar i samhället som har pågått de senaste 30 åren.
Intressanta iakttagelser. Jo nog är det sin riktighet att man haft svårt att attrahera ämnesintresserade studenter till lärarprogrammet, vilket inte är så konstigt med tanke på den underordnade roll ämneskunskaperna haft i den gamla lärarutbildningen. Mina erfarenheter från bland annat historia talar emellertid om att det även fanns en generell skillnad i begåvningsnivån. Många läste lärarutbildningen eftersom de helt enkelt inte kvalificerade sig för någonting annat.
Jag håller med om att Björklunds analys och åtgärdsförslag ofta är förenklade på gränsen till det naiva. Vad jag ville komma åt med min passus om ”katederundervisning” var att de som är emot sådan, vad den nu innebär (det verkar läggas högst olika innebörd i begreppet) också är emot lärarens roll som kunskapsförmedlare. För att kunna bedriva självständigt och kritiskt tänkande och tillägna sig djupare förståelse för samhället krävs en gedigen kunskapsbas av hårda fakta att stå på, en kunskapsbas som det fram till sjuttiotalet ansågs självklart att skolan skulle tillhandahålla, men som därefter successivt har fasats ut. Det positiva med den senaste tidens reformer, inte minst den nya lärarutbildningen, är att man åtminstone har ambitionen att åter sätta kunskapsförmedlandet i centrum för skolans verksamhet. Hur de konkreta åtgärderna faller ut återstår emellertid att se.
Jag håller i princip med dig i allt, dock inte slutsatsen.
Att lärarutbildningen blivit en akademisk sopstation hörs från i princip alla som undervisar på lärarprogrammen.
Frågan är hur vi ska göra för att det ska bli bättre?
En väg är att förstärka utbildningen (Carl-Henrik Svanberg sade en gång att det spelar egentligen ingen roll vad du gör så länge som det är svårt). Problemet med denna strategi är att utbildningarna varit tvungna att sänka kraven för att få igenom lärarstudenterna. Så höjda krav måste i så fall få vara det med effekten att kanske 50-80 procent av studenterna missar kursen. Detta tror jag inte nuvarande utbildningssystem är anpassat för.
En annan väg är att locka de högpresterande elever som annars gör karriär som läkare eller ingenjörer till en karriär som lärare. Detta kräver högre löner. Utan denna stimulans kommer vi aldrig att få in de ambitiösa studenterna till skolan.
Rimligen bör både höjd lön och en svårare utbildning med hårdare krav sjösättas samtidigt.
Höjda löner handlar således inte om att belöna de lärare som redan finns i systemet utan att införa incitament för att högpresterande studenter ska välja läraryrket.
Hej Fredrik!
Jag håller helt och hållet med dig. Det är därför jag sympatiserar med Fjelkners förslag om karriärmöjligheter inom läraryrket. Det är inte ingångslönerna som skall höjas – det finns som sagt ingen anledning att belöna lågpresterande lärare – däremot ska det införas möjlighetr för bra lärare att göra karriär och belönas för sina insatser.
Jag tror delvis att du har fel i att höjd lön inte gör dåligt lärare bättre. För hopplöst asociala lärare är det möjligen sant, men för lata lärare kan mycket väl vara så att du har fel. Planeringsarbete är ofta nyckeln till framgång i undervisning och många lärare är för lata helt enkelt i sina planeringsstrategier. Här kan lönemoroten ha betydelse!
Behöver utbildningen vara svårare verkligen? Om jag ska leda 1-6 klassare i mattematik så vad spelar det för roll om jag läst 20P rymdmattematik i kiruna? Läraren måste kunna det fom lär ut + 1 nivå svarare så man kan se sambandet i den vidare utvecklingen som sker efter eleverna går vidare! Ska en historielärare kunna göra en personlighetsanalys av alla antikens figurer trots att detta inte finns med i läroplanen eller vad menas? Ska kemilärare kunna göra egna fungerade läkemedel mot Demens av tuggemi och coka cola?
Bättre sikta på att få en fördjupat insikt över vad man lär ut, hur man gör detta intressant för eleven och hur kunskap ska fastna längre än provtillfället.
Sedan behöver alla prov vara likriktade om inte samma. Lönen vara baserade på hur väll utfallet blir i klassen men själva rättningen ska ske på annan plats där andra lärare deltar och ser hur svaren är utformade (det viktigaste är inte att man fått rätt = utan att man förstått vad man gjort).
Sedan gillar jag inte tanken med att höja löner desto fler arbetsuppgifter man får som handledare och så vidare. Är det optimala läraren den som aldrig undervisar elever eller vad är meningen med det?