Det var bättre förr, i alla fall bilarna

Med undantag från enstaka regnskurar visade sig kungliga Djurgården från sin bästa sida igår när årets upplaga av Gärdesloppet – Prins Bertil Memorial lockade veteranbilsentusiaster och intresserad allmänhet till Biskopsudden. Tillställningen visade med all önskvärd tydlighet att människor inte bara klädde sig smakfullare förr i tiden, de körde också smakfullare bilar. Till och med de enklaste personvagnarna var kärleksfullt formgivna på ett sätt som knappt ens de riktiga lyxåken är idag.

Jag slås ofta av det faktum att gårdagens fulaste byggnader – industrilokaler och andra bruksbyggnader – nästan alltid är vackrare och mer smakfullt utformade än till och med dagens monumentalbyggnader. Ferdinand Bobergs gasklockor i Hjorthagen är en fröjd för ögat i jämförelse med de människofientliga skapelser i glas och stål som idag växer fram kring Stockholsm centralstation. De gamla industrilokalerna i Ekeby Bruk i Uppsala är en sannskyldig ögonfägnad jämförda med Uppsala Konsert och Kongress – av folkhumorn döpt till ”Forsmark fyra”.

På samma sätt är det med gårdagens fordon. Ta bara Volkswagen Typ 1, Hitlers folkbil från 1938, designad av Ferdinand Porsche. En massproducerad bruksbild för vanliga människor och ändå i all sin enkelhet ett under av design. Samma sak med de tidiga Volvo och Saab, för att nämna några inhemska exempel. Ändå in på 1960-talet tillverkades riktigt stilrena bilar. Volvo Amazon, som började tillverkas 1956, är en modell som ligger många svenskar varmt om hjärtat. Även bruksfordon såsom lastbilar, ambulanser och brandbilar formgavs med innerlig stilmedvetenhet.

Dessa ödmjukare modeller fanns naturligtvis representerade på ängen vid biskopsudden, men majoriteten av fordonen var av både äldre och exklusivare karaktär. Där prålade kungens limousiner tillsammans med tunga Rolls Royce, Aston Martins och Bentleys. Den största publikdragaren var naturligtvis veteranbilsrallyt där racerbilar från olika epoker tävlade i olika klasser. Det blev en fest för alla sinnen eftersom bilarnas smäckra design kompletterades med såväl ljud- som luktupplevelser.

Det var förvånansvärt få amerikanska bilar representerade och atmosfären var en helt annan än på liknande tillställningar med jänkarinriktning, även om kärleken till och omvårdnaden om bilarna var densamma. Förmodligen var det inramningen som gjorde den största skillnaden. Medan jänkartillställningarna präglas av rockabillymusik, brylkrämsluggar och femtiotalsklänningar var det istället storbandsjazz som ljöd över ett vimmel av tweedkepsar, knäbyxor och ullstrumpor vid Biskopsudden igår. Man förstod att vissa bemödat sig om att klä sig tidstypiskt för att matcha sina ekipage, medan andra helt enkelt kom som de alltid går klädda.

Det är svårt att inte bli smittad av veteranbilsmänniskornas entusiasm. Skulle jag själv bereda mig på att lägga samma tid och kraft på omvårdnaden av ett fordon skulle jag emellertid föredra en gammal träbåt. Dock var det inte helt fel att lämna uppvisningsfältet i en Bentley R-continental från 1962.

Genom att vårda gamla vackra föremål vårdar vi inte bara ett kulturarv. Vi visar också den stillösa nutiden att en annan värld var, och är möjlig. Även om man inte är så reaktionär att man skulle vilja vrida klockan tillbaka så kan man åtminstone erkänna att det finns lärdomar att dra från det förflutna, inte minst på formgivningens område. Man blir lyckligare om man är omgiven av vackra ting. Det gäller även bilar.