Ni har säkert läst det, gång på gång, alla dessa förnumstiga tyckare som rycker ut och förfasar sig över bråk och stök i samband med fotbollsmatcher och som gör anspråk på att tala för alla dem som ”älskar fotboll”. Detta älskande av fotboll sätts i kontrast mot huliganernas sätt att utöva sitt idrottsintresse, men inte bara det, det kontrasteras också mot hela supporterkulturens kärna: att älska sitt lag.
Alla dessa tyckare som ”älskar fotboll” upphöjer fotbollen till något slags metafysisk status, det är en företeelse som står över allting annat. De som engagerar sig för sitt lag, som lider med dess motgångar och fröjdas när det går bra, kan på sin höjd accepteras men är i stort sätt mest i vägen för dessa älskare av fotboll.
För några år sedan blev det väldigt populärt bland finkulturella människor att ”älska fotboll”. Det skrevs spaltmeter av djupsinniga reflektioner kring denna djupt kända kärlek, där rödvinsstinna ordvrängare i närmast poetiska ordalag analyserade fotbollssportens minsta beståndsdelar. Det var ett älskande av fotboll på den platonska idévärldens nivå, höjt över supporterkulturens smutsiga vardag.
Det är dessa älskare av fotboll som tycker att ”de vanliga supportarna” har ett ansvar för vad huliganerna tar sig för. Dessa älskare av fotboll, främmande för läktarens realiteter, har ingen förståelse för att det kanske inte är världens enklaste sak att ta strid mot den som har knytnäven som bärande argument. Dessa älskare av fotboll anser sig inte själva behöva ta dessa strider, de har ju redan gjort sitt. Pennan är mäktigare än svärdet, tänker de och fortsätter med sitt upphöjda älskande av fotboll.
Supportens kärlek till sitt lag påminner inte alls om dessa platonska fotbollsälskares andliga kärlek. Supporterns kärlek är sinnlig och fysisk. Supportern letar inte efter den poetiska dimensionen i Zlatans skruvbollar, supportern hoppas på seger. När en självutnämnd älskare av fotboll står i teve och säger att ”ett kvitteringsmål vore bra för matchen”, står supportern och hoppas att resten av matchen blir totalt händelselös, så att det egna lagets ledning bibehålls.
Supporterns kärlek till sitt lag handlar om blod svett och tårar, bokstavligen. Det är långa kostsamma resor, trakasserier från polis och motståndarsupportrar, trista svenska småstäder med sunkiga arenor, dåligt väder, blaskig öl, hällregn. När de som ”älskar fotboll” åker på färdigpaketerad fotbollsweekend för att se Barca eller Arsenal åker supportern till Åtvidaberg för att se två riktigt usla lag mötas i Svenska Cupen.
Jag skulle inte ha något emot dem som ”älskar fotboll”, det finns plats för dessa också, om det inte vore för deras nedlåtande attityd gentemot supportrarna. Den fotboll som förståsigpåarna påstår sig älska hade inte varit någonting utan alla de hängivna supportrar som går på matcherna, vecka efter vecka, år efter år. Det är supportrarnas biljetter och de reklamintäkter som deras oupphörliga intresse för laget genererar som bekostar sporten, som betalar spelarnas löner och möjliggör för den som ”älskar fotboll” att kunna upprätthålla sin platonska kärlek. Det gäller världens bästa lag i världens bästa ligor, likväl som det gäller en gärdesgårdsserie som allsvenskan.
Någon ödmjukhet finns emellertid inte hos de som ”älskar fotboll”. För dem är supporterkollektivet en skränande pöbel som de helst skulle slippa se på matcherna. ”Kunde det inte alltid vara som på landskamperna” tänker fotbollsälskaren och sippar vidare på sitt rödvin.
Men fotbollsälskaren är en trolös älskare, han eller hon är bara där när det går bra. Vill bara se de största lagen med de bästa spelarna. Alternativt odlar fotbollsälskaren myten om folkrörelseidrotten, det genuina, manifesterat i lag som Degerfors, direkt sprungna ur den svenska bruksmentaliteten. Gemensamt för båda kategorierna är deras avsky för supporterkulturen kring de svenska storklubbarna. Den manifesterar en sorts kärlek de aldrig kan förstå.