Jag vet inte om det är för att jag rör mig i medie- och kommunikationsvärlden som jag är extra utsatt för bristande hyfs i samband med användandet av så kallade ”smartphones” eller om detta är en sjuka som skär igenom alla samhällsgrupper. Sedan telefonen förvandlades till en liten dator med internetuppkoppling har bruket, och missbruket, av dessa tingestar, förändrats radikalt.
Vad som tidigare framstod som närmast en lyx – ständig tillgång till mejl, sökmotorer, banktjänster, GPS och Gud vet vad, framstår numera som grundläggande behov. Jag försöker inte svära mig fri från ansvar – jag har själv genomgått samma förvandling – men jag tror att det är värt att resonera kring hur man tillfredsställer dessa skapade behov och samtidigt vidmakthåller någon form av hyfs gentemot sina medmänniskor. Folkvett helt enkelt.
Tidigare var det vanligt att människor som ville framstå som betydelsefulla tog varje tillfälle i akt att med allvarsam min och ljudlig stämma tala i sin mobiltelefon på offentliga platser. De tidiga mobiltelefonerna, de så kallade yuppienallarna, blev till och med symbolen för åttiotalets nya, självmedvetna innerstadskultur. Efter hand som de mobila telefonerna kom allmänheten till godo har statusvärdet i att demonstrativt tala i en dylik tingest markant sjunkit, varför den som vill framstå som viktig måste tillgripa andra metoder.
Smartphonen dök upp som en räddande ängel. Med en sådan behövde man inte ens prata för att verka viktig och upptagen. Bara genom att med allvarlig min försjunka i sin lilla handdator ger man intryck av att syssla med någonting viktigt, åtminstone mer angeläget än att interagera med den närvarande omgivningen. Ingen, utom möjligen den som fräckt kikar över din axel, vet om du mejlar med dina affärskontakter, kollar aktiekurserna, läser nyheterna eller helt enkelt spelar Angry Birds. Just detta, att smartphonen också fungerar som förströelsemaskin, med till synes oändliga möjligheter att fyllas av trams, förtar emellertid en stor del av se-viktig-utpotentialen.
Om man då ska försöka applicera folkvettsperspektivet på denna företeelse: vad är acceptabelt beteende och vad är absolut inte acceptabelt? Det finns två grundläggande sätt att resonera härvidlag. Antingen menar man att samma sociala spelregler som gällde innan de tekniska landvinningarna gav oss smartphonen också skall gälla i de smarta telefonernas tidevarv. Utifrån detta perspektiv bör man inte hålla sin kommunikationsenhet under ständig uppsikt, i varje ögonblick redo att svara på inkommande samtal, sms, twitter- eller facebookmeddelanden. Under en social tillställning, exempelvis en middag eller en fest, bör givetvis telefonen utifrån ett sådant perspektiv, vara helt avstängd.
Det andra perspektivet utgår från att tekniska landvinningar konstituerar våra sociala mönster och att vett och etikett bör modereras utifrån innovationerna och de möjligheter dessa medför. Då vi byggt ett samhälle där ständig uppkoppling och nåbarhet är A och O för vissa yrkesgrupper bör man enligt detta synsätt också respektera att dessa frångår tidigare etikettsregler och istället skapar ett nytt system med gränser för avd som är acceptabelt beteende och inte. Att hålla telefonen på ljudlöst kan vara en sådan regel, liksom att lämna rummet så snart man ska ägna sig åt kommunikation i mobilen, vare sig det handlar om samtal eller text. Få saker känns så otrevligt som personer som försvinner ner i sina telefoner under pågående umgänge.
Det finns emellertid en risk att människor som inte tillhör denna ständigt uppkopplade smartphoneelit, företrädesvis representerad inom media och kommunikationsbranschen, håller fast vid gamla hövlighetsnormer och inte kan acceptera de nya spelregler som de närmast maniska smartphoneanvändarna har satt upp. Två sociala normsystem riskerar därför att befinna sig på kollisionskurs med varandra. Det är inte säkert att det är mediaeliten som går vinnande ur striden. För en utomstående betraktare ser inte samrtphoneanvändarna särskilt smarta ut. I alla fall inte smartare än andra.