Jag blir mer än en månad efter att det skrivits uppmärksammad på att Anna Brodow Inzaina kommenterat serien om borgerlighetens bildningsideal i Svensk Tidskrift, och då alldeles särskilt min artikel om Arbetarrörelsen och Christopher Rådlunds och Alexander Z Ibsens essä om kulturkonservatism. Kul!
Kort om Brodows invändning mot min artikel: Jag kan hålla med om att framställningen är summarisk och kortfattad om utvecklingen på 60- och 70-talen. Där finns förvisso betydligt mycket mer att säga. Dock valde jag att inte lägga tyngdpunkten i min framställning i denna brytningstid. Jag håller emellertid inte med Brodow Inzaina om att politiseringen av kulturidealen skulle ha varit en marginalföreteelse, endast omfattad av maoistiska och stalinistiska sekterister på den yttersta vänsterkanten. Politiseringen av kulturen skedde på bred front, framförallt som ett led i socialdemokratins radikalisering under 70-talet, och är alltjämt en faktor när anslag fördelas inom den offentligt finansierade kulturen.
Noterar också att Lars Vilks på sin blogg tagit upp tråden från Rådlunds och Ibsens Essä.
Hej!
Jag ger dig rätt i det, att det var socialdemokratin som radikaliserades genom vänsterrörelsen. Nu har jag läst lite mer om detta och det finns ju klara samband mellan socialdemokratin och den vänsterrörelse som kallas 68-rörelsen. Men det var genom socialdemokratin som strukturerna lades, genom kulturpolitiken och myndigheter som Konstnärsnämnden.
Hälsningar
Anna Brodow Inzaina
Det är intressant att se hur socialdemokratins taktiska flirt med extremvänstern i det långa loppet kom att bita dem själva i svansen.