Det här med att bära hatt

Den klädstil som utvecklades under 20- 30-talen och som i stora drag alltjämt betraktas som vad vi kallar ”klassiskt herrmode” består i grunden av en två- eller tredelad kostym – bestående av långbyxor, kavaj och eventuellt väst – läderskor, någon form av överrock samt – hatt. Hatten var, under större delen av 1900-talet, en självklar del av den vuxne mannens klädedräkt. Den symboliserade manlighet, mognad och elegans och bars såväl till vardags som till högtidsklädsel.

Medan övriga delar av det manliga modet, med vissa variationer över tid, kommit att bestå så har hatten kommit i vanrykte. Väldigt få av de som till vardags går klädda i kostym ses numera bära hatt. Istället för ett tecken på stilsäkerhet och elegans har hatten kommit att bli ett alternativt plagg för pajasar och spexare. Hatten har därmed underkastats samma oblida öde som mustaschen och bärs numera alltför ofta ironiskt, av osäkra individer med svårigheter att ta både sig själva och sin omgivning på allvar.

Denna utveckling har snarast understrukit hattens ställning som pajasplagg och fjärmat den ytterligare från de välklädda kretsar där dess skamfilade rykte skulle kunna tvättas bort. Det finns onekligen en inte obetydlig tröskel att stiga över för den som vill bära hatt utan ironi idag. Risken att uppfattas som en spexare är överhängande. Lyckas man undgå denna fälla riskerar man istället att drabbas jantelagens tjänstvilliga drängar.

En av orsakerna till hattens vanrykte är förmodligen det paradoxala faktumet att nivelleringen och jantetänkandet är större än någonsin i dessa statsindividualismens och självförverkligandets dagar.  Hatten provocerar därmed från båda hållen: genom sin otvetydiga tillhörighet till ett äldre, skenbart uniformt herrmode avviker den från ytindividualistiska popkultur; samtidigt som den genom sin aristokratiska framtoning och allvarstyngda uppenbarelse också stöter sig med det likriktnings- och nedklädnadsideal som är förhärskande.

Genom att bära hatt visar man att man ställer krav, både på sig själv och på sin omgivning. På samma sätt som en mustasch inte kompromissar gör inte heller hatten det. Ironin har därför varit postmodernisternas mest effektiva vapen för att marginalisera såväl mustaschen som hatten.

Det är emellertid inte för sent. Det går att bära hatt idag utan ironi, och utan att uppfattas som en spexare och en pajas. Du kommer dock visserligen fortfarande att löpa risken att betraktas som en excentriker, men det är knappast något negativt i den själsdöda öken som utgör vårt tidevarv. En icke ironiskt buren hatt är inte bara den naturliga förlängningen av din redan etablerade klädstil, den är också ditt vapen i kampen mot nivellering, postmodern ironi och andlig förflackning i största allmänhet.