Jag skrev i påskas om intoleranta ateister som ständigt häcklar och hånar troende, förblindade av sin egen övertygelse på samma sätt som de mest fundamentalistiska religionsutövarna. Det finns emellertid en grupp som är om möjligt ännu mer snävsynt än dessa intoleranta ateister: sporthatarna.
Av någon anledning finns det en tämligen stor grupp människor som av någon anledning hatar idrott. Märk väl att jag inte åsyftar ett passivt ointresse utan en aktiv motvilja som kan ta sig rent aggressiva uttryck. Dessa människor blir provocerade så snart någon annan ger uttryck för entusiasm eller engagemang för en sport eller ett lag. När två sportintresserade möts och börjar tala idrott blir de så störda av detta att de genast måste fälla nedlåtande kommentarer, alternativt demonstrativt visa sitt missnöje.
Ni känner säkert igen typen. Det är de som säger: ”Vadå ’ni’ vann? Var det du som spelade eller?” Eller ”varför ska man bry sig om några karlar som sparkar på en boll?” Dessa uttryck för idrottshatet är emellertid lätta att avfärda och faller mest tillbaka på sporthatarna själva. Allvarligt blir det dock när den sporthatande mobben rycker ut i debatten och låter sin grundläggande aversion mot hela fenomenet idrottskultur styra sina ställningstaganden.
På sistone har vi sett detta vid upprepade tillfällen i den så kallade huligandebatten. Sporthatarna tar huliganerna som ursäkt för att gå till angrepp mot supporterkultur som sådan. Åsidosättande såväl rättsmedvetande som sunt förnuft krälar de fram under sina stenar och hamrar på tangentborden ned förslag om hur klubbarna och de stora supportergrupperna ska straffas för ett fåtal kriminellas handlingar.
Inte sällan när man försöker diskutera sakfrågorna med dessa människor visar det sig att bevekelsegrunden är något helt annat än omtanke om den breda fotbollspublikens, det vill säga de som inte är huliganer, väl och ve. De provoceras av läktarkulturen som sådan, av engagemanget och lidelsen och skulle gärna se att de stora klubbarna med de mest hängivna supportrarna inte fick spela överhuvudtaget. Istället för att fokusera på problemet, kriminella huliganer, och hur det ska lösas riktar de in sitt angrepp på supporterkulturen i stort.
Allra sorgligast blir det när denna typ av känslomässig argumentation drivs av människor som förfäktar en liberal och frihetlig hållning i andra sammanhang. På det viset erinrar sporthatarna inte så lite om de intoleranta ateisterna. Jag undrar också om inte bevekelsegrunden är densamma för båda grupperna: frustration över att stå utanför en engagerad gemenskap.
Jag tillhör den grupp människor som du kallar sporthatare. Till skillnad från vad du tror, så är vi en väldigt liten grupp. De flesta förstår inte alls hur man kan strunta i huruvida Sverige får vara med fotbolls-VM eller inte. De flesta tycker att det är viktigare att veta vem som är förbundskapten i Tre kronor än vem som är ordförande i konstitutionsutskottet. Och så vidare. Sportälskaren är normen i Sverige i dag.
Trots min egen avsky för sport, så tycker jag att det är högst rimligt att de som älskar sport skall få utöva och titta på sådant. Jag tycker dock att idrotten skall utövas på samma villkor som andra verksamheter. Ingen skulle få tillstånd för att anordna en musikfestival eller en politisk demonstration där risken för våldsamheter bedömdes vara lika hög som vid en allsvensk fotbollsmatch. Varför skall man då få anordna sådana matcher? Varför skall så stor del av polisens övertid läggas på idrottsevenemang? Varför skall det byggas till stor del skattefinansierade idrottsarenor runt om i Stockholm? Hur kan vi ha råd med det när vi inte har råd med ett nytt operahus eller att hålla Nationalmuseum i gott skick? Varför har det länge ansetts bra med speciella idrottsklasser i skolan medan speciella språk- eller matematikklasser har betraktats som elitistiskt (viss förändring har skett på det området)?
Det är inte idrotten som jag vill avskaffa. Det är särbehandlingen och det hämningslösa hyllandet av den som bör försvinna. I den bästa av världar skulle jag inte behöva ha något med idrotten att göra; jag skulle slippa se, höra och finansiera eländet. Och idrottsfantasterna skulle slippa mitt gnällande.
Hej Fläderblom och tack för din kommentar. Tyvärr har du fel på nästan samtliga punkter. Musikfestivaler får bedrivas trots att de medför våldtäkter, slagsmål, övergrepp, drogmissbruk fylleri och människor som skadas och dödas när de kläms och trampas framför scenerna. Massiva polisinsatser krävs. Men de får ändå fortgå eftersom det är en liten grupp av besökarna som missköter sig, och vi betalar skatt för att polisen ska hålla dessa i schack så att vi övriga ska kunna njuta av musikevenemang eller idrott. Elitidrotten drar vidare in stora skatteintäkter så att hålla på att gnälla över kostnaderna är bara fånigt. du, och de flesta idrottshatare (liksom för övrigt många sportfånar) sätter kultur och idrott i något slags motsatsförhållande. Det är onödigt, man kan vara lika intresserad av båda företeelserna,d e kompletterar varandra.
Dock vill jag ge dig rätt på en punkt och det är att det är bisarrt att det finns ett motstånd mot språk- och matematikspecialklasser. Du glömmer dock att det precis som det finns speciella idrottsutbildningar också finns musikutbildningar, till exempel Adolf Fredriks musikklasser, som det inte heller reses några invändningar emot.
Jag tillhör också sporthatarnas skara. Du skriver att vi är dryga med våra kommentarer. Må så vara. I min sköna ungdom spelade också jag boll. De var där mitt förakt för idrottsrörelsen tog sin början. När tränare och medspelare jagade upp sig något väldigt över spelet kunde jag ytterst sällan ta det seriöst. Men mina vana att le åt de värsta sportfånarnas ilska åt domslut och dåliga prestationer gjorde mig till slut omöjlig i sportens värld.
Att det finns något djupt osunt över hela företeelsen kommer man inte ifrån. Den s.k. supporterkulturen är en skam för mänskligheten. Särskilt i vår tid när professionaliseringen av idrotten gjort det helt meningslöst att betrakta idrottslagen som något annat än varumärken. Sporten är idag en värld där pengarna styr. Vuxna män klär på sig sitt lags uniform och jublar sedan åt sitt lags prestationer. Att laget består av ett hopköpt knippe trolösa spelare tycks inte bekomma supportrarna. Det är obegripligt hur någon kan känna identifiera sig med sådana lag. Det dessa supportrar egentligen hyllar är en uppsättning tröjor som trätts över en bunt spelares kroppar på basis av hur fet lagets kassa är.
En annan viktig fråga som måste ställas är vad sport är för något. Och vad sport är egentligen en form av arbete utan produkt. Sport reducerar människan som utövar den till ett slags mekanism. Vad som utmärker sportfånen är dennes brist på kultur. Sportfånar är i regel barbarer. Den lägsta formen av journalistik har alltid varit sportjournalistiken. Om en verklig journalist skulla skriva och analysera på det sätt som sportjournalisten gör skulle vi få läsa arbetsplatsreportage om människors pennföring och rytmik under det att de utför sina arbetsuppgifter. Att detta vore en outhärdligt tråkig och intetsägande journalistisk gärning kan ingen förneka. Undantaget då för sportjournalisten som har precis denna karaktär.
Att den människotyp som samlas kring och visar ett stort intresse för sport beter sig som oskäliga djur är inte ägnat att förvåna någon. En gång höll jag på att få på käften när jag på rent djävulskap låtsades hålla på en annan tröja medan jag språkades vid med en hockeygrobian. O herre jävlar. Fräls mig från detta otyg som benämns sport!
Hej Sporthatare. Också du gör, förmodligen förblindad av ditt hat, misstaget att sätta kultur och idrott i något slags motsatsförhållande. Detta tankefel begås både av sporthatare och en del sportfånar. Det finns ingen sådan motsättning. Att kunna njuta av idrott hindrar en inte från att njuta av kultur och vise versa. Att hävda att alla idrottsintresserade är kulturella barbarer är som att hävda att alla kulturintresserade skulle vara hållningslösa, förslappade mähän.
Måhända ligger det ett korn av sanning i båda dessa beskrivningar, men den övervägande gruppen kan både se på fotboll och läsa böcker, både svettas i joggingspåret och gå på konserter. Du borde testa ett mer eklektiskt förhållningssätt – livet blir så mycket rikare på det viset!
Apropå mitt inlägg ovan och ditt svar på det:
Visst innebär musikfestivaler risker för människor som besöker dem. Visst förekommer ett öppet och omfattande bruk och missbruk av legala och illegala droger på många av dem. Om musikfestivaler var lika frekventa som sportmatcher skulle de säkert kräva lika mycket av ordningsmakten och leda till lika mycket vandalisering. Det är de dock inte. De skulle förmodligen inte heller tillåtas att bli det.
Tyvärr är det så att vi ofta måste ställa idrott mot kultur. I många kommuner finns en Kultur- och fritidsnämnd. Om deras budget skall räcka till kultur (riktig kultur) och fritid (dvs sport), måste de väl rimligen stå emot varandra? Att de anses höra ihop märks även på riksplanet där vi har en kulturminister som även är idrottsminister. Ser du ingen resurskonflikt där heller?
I och omkring Stockholm byggs nu flera stora arenor som inte kommer att kunna bära sina egna kostnader. I sosse-Sverige innebär det att skattebetalarna får skjuta till pengarna. Om skatterna inte skall höjas måste pengarna komma någonstans ifrån; kanske från kulturområdet, kultur och idrott hör ju ihop! (Och nej, jag kan inte tro att elitidrotten bidrar till särskilt stora skatteintäkter. Visa gärna siffror på saken.)
Jag uppfattar idrottsföraktet en oundviklig följd av humanism, förnuft och kulturintresse. Mitt ideal är en värld där jag slipper medfinansiera fula arenor, slipper höra Bajen-vrakens vrål och slipper höra talas om barn som blir misshandlade i omklädningsrummet för att de har missat en målchans under knattefotbollsmatchen. Du tycker uppenbarligen annorlunda.
Intressant att någon som raljerar över ”sosse-sverige” tycker att kultur och idrott självklart ska finansieras via skattsedeln… De stora arenorna, som jag själv är lika kritisk till som du, är förvisso tänkta att användas till kulturevenemang också.
Jag vidhåller att det inte finns någon motsättning mellan idrott och kultur. Företeelserna fyller olika funktioner och kompletterar varandra. de flesta idrottsmänniskor jag känner är kulturellt intresserade och de flesta kulturmänniskor är intresserade av idrott.
Jag tycker inte att kultur och idrott skall finansieras över skattsedeln. Jag konstaterar däremot att så sker i dag, vidare att det i dag inte finns något parti i riksdagen som vill ändra på detta. Det är bland annat detta som gör att jag tycker att det är relevant att fortfarande tala om ett sosse-Sverige; även de borgerliga har anammat den socialdemokratiska doktrinen att normaltillståndet är att det mesta skall betalas av skattepengar. I mitt liberalkonservativa drömrike är läget ett helt annat, men det är mycket avlägset.
Besök Nationalmuseum, Kungliga operan, Dramaten, Berwaldhallen, Stadsbiblioteket eller något av de många små konstgallerierna i huvudstaden — besökarna utgörs till största delen av stillsamma, medelålders kvinnor som ser ut och låter som om de hör hemma i medelklassen. Besök sedan en fotbollsmatch. Jämför publiken. Det kanske trots allt finns en stor grupp som är intresserad av kultur eller idrott, även om det är annorlunda i din bekantskapskrets…
Du väljer då dina exempel med omsorg. Det är absolut olika åldersgrupper som går på de olika tillställningar du nämner ovan. Därmed inte sagt att publiken på Berwaldhallen är likgiltig för all form av idrott, eller att publiken på Råsunda är likgiltig inför all form av kultur.
Klockrent, pricken över det berömda i;et=}