Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, ansar ett man bör dra in tillståndet för att arrangera högriskmatcher i fotboll och hockey, eftersom det sker brottsliga handlingar i anslutning till matcherna. Han själv råkade tydligen illa ut i höstas då han tillsammans med sin nioåring bevistade familjeläktaren på Råsunda i samband med en AIK-match. Barnen trakasserades av drägg och de var tvungna att lämna arenan, Detta kontrasterar Martinsson mot idrottsupplevelser på andra sidan Atlanten där den europeiska typen av huliganism inte förekommer. Det är en korrekt iakttagelse. Förslaget till lösning är emellertid halsbrytande.
Det finns en skillnad mellan Supporterkulturen i Nordamerika och den i Europa. På den andra sidan är den betydligt mer individorienterad medan den här i den gamla världen är klubbrelaterad, du är en del i klubben, i en gemenskap. Denna klubbmentalitet har skänkt oss alla de vackra och sympatiska former av supporterkultur som faktiskt är den enda anledningen till att allsvenskan, denna mediokra liga i Europas utkant, fortfarande lockar så pass mycket publik som den gör, och fortfarande är en attraktiv produkt för tv-bolagen. För det är knappast skönspelet på planen som lockar skarorna. Det är engagemanget, klubbkänslan.
Gruppmentaliteten har också skänkt oss avarterna, mobmentaliteten, kriminaliteten, det som brukar kallas för huliganism. Det är ett problem som finns i de flesta Europeiska länder och som myndigheterna valt att hantera på olika vis. I England tog man i med hårdhandskarna, med start under Thatchers 80-tal. Man kom tillrätta med huliganismen, men dessvärre dödade man också stora delar av supporterkulturen. Nu går visserligen folk på matcher i Storbritannien i alla fall, men en jämförelse mellan Premier Leagues attraktionskraft och allsvenskans ger snabbt vid handen att något sådant inte skulle fungera hos oss. Om vi vill ha kvar en livaktig elitfotboll vill säga.
I Tyskland har man gått varsammare fram och lyckats stävja våldet samtidigt som supporterkulturen kunnat leva vidare. Kanske är det ett bättre land för de svenska myndigheterna att kika på om man vill ha utländska förebilder för arbetet med att bekämpa kriminaliteten kring matcherna.
För mig är det självklart att den så kallade huliganismen är ett polisiärt problem. Vi behöver inga nya lagar för att komma tillrätta med bråken i samband med idrottsevenemang. All kriminella handlingar som sker är redan reglerade i lag. Det är upp till ordningsmakten att se till att förövarna ställs inför rätta. Så fungerar det i en rättsstat. Det är inte ideella föreningar eller förbund som ska stå för rättskipningen. Dessutom är det individer som ska straffas för kriminella handlingar, inte kollektiv där individerna ingår.
Att dra in tillståndet för storklubbarna att arrangera matcher, såsom Martinsson föreslår, vore att kollektivt bestraffa en stor mängd fredliga supportrar och klubbmedlemmar för att få dem att utöva något slags socialt tryck på de individer som begår brott i samband med matcherna. Det vore att följa samma principer som i vissa diktaturer där man straffar kriminellas familjemedlemmar för att komma åt de kriminella.
Ändå vill Martinsson och många med honom straffa klubbarna och alla deras tiotusentals medlemmar för vad några hundra kriminella ägnar sig åt. Det finns en social acceptans för huliganismen i supporterkulturen, menar Martinsson och förväxlar därmed gruppmentaliteten i de breda supporterleden med huliganernas aggressivitet. De flesta supportrar accepterar inte alls huliganismen, men få är beredda att gå i närkamp med påtända, muskulösa och närstridstränade våldsverkare. Det är polisens uppdrag. Polisen har betalt för att skydda medborgarna från kriminalitet och våld, de är utbildade för det och de har utrustning för det. Ändå lyckas inte den svenska polisen med det man gjort i England eller Tyskland (på olika sätt).
Under de decennier jag har gått på fotboll har jag sett oräkneliga polisinsatser av mer eller mindre urusel karaktär. Poliserna skapar ofta farligare situationer än de som de förebygger. Det har jag skrivit om här och här och här och här. I få roller är du så lämnad i sticket av samhället som när du är supporter till ditt fotbollslag. Jag har vid upprepade tillfällen sett slagsmål bryta ut på läktaren, bara tjugo meter från kravallutrustad polis som bara passivt står och ser på. Hade samma polis agerat likadant vid en kravall på Hötorget eller på Stureplan?
Jag har sett poliser slå urskiljningslöst på vanliga fredliga supportrar på väg till och från fotbollsarenor, utan att en huligan har varit i sikte. Jag har sett dem rida i full karriär in i folksamlingar utan synbar anledning och jag har sett dem göra samma sak med piketbussar i hög fart. Det talas mycket om hur mycket polisinsatserna kring högriskmatcherna kostar skattebetalarna. Jag tycker att det är dags att skattebetalarna börjar fråga sig vad de egentligen får för pengarna.
Min klubb AIK lägger, precis som de andra storklubbarna, enorma resurser på säkerhetsarbetet och följer ordningsmaktens anvisningar. Men vad hjälper det om inte ordningsmakten gör sin del av jobbet? Vi behöver varken nya lagar eller hårdare press på klubbarna. Vi behöver en polis som gör det jobb de får betalt för samt att rättstatens principer tillämpas också på fotbollsarenor. Det vill säga, du kan bara hållas ansvarig för dina egna handlingar, påföljderna ska vara konsekventa och förutsägbara och du är betraktad som oskyldig fram till dess att du har dömts.
En kommentar