I dessa nivelleringens och utslätningens tider, då jakten på minsta gemensamma nämnare pågår febrilt överallt, i alla lägen, parallellt med utplånandet av de olikheter människor emellan som gör tillvaron så mycket mer färgstark och intressant, kan det vara värt att slå ett slag för språkets nyansrikedom. Medan de som lider av en närmast fobisk skräck för olikheter strävar efter att göra det könsneutrala genitivet ”hen” vedertaget som en ersättning för de könsbestämda ”han” och ”hon”, offrande den språkliga tydligheten på den politiska korrekthetens altare skulle jag vilja propagera för mer aktiv användning av könsbestämda ord.
Det handlar inte om att jag är emot jämställdheten mellan könen eller alla människors lika möjligheter och rättigheter eller något sådant, som åsiktspolisen kanske får för sig av ovanstående inledning. Det handlar bara om att ord som uttrycker skillnader gör både språket och tillvaron intressantare och roligare. Olikhet betyder inte per automatik hierarki eller konflikt.
Framförallt tycker jag att om det finns ett manligt och ett kvinnligt ord för samma yrkesroll så ska vi använda det ena om de manliga utövarna och det andra om de kvinnliga. Servitör och servitris är ett vanligt förekommande exempel, aktör och aktris är ett annat. Få höjer på ögonbrynen om man benämner kvinnan som serverar på restaurangen som servitris, men folk reagerar med bestörtning om man benämner kvinnan som basar över tidningsredaktionen som redaktris.
Varför? Det finns inget nedsättande eller nedlåtande i ordet? ”Det framhäver personens könstillhörighet” är då invändningen som genast reses. Jaha, och vad är problemet? Är kvinnor sämre redaktörer, eller varför skulle det vara något problem med att man förstår vilket kön personen har? Användningen av sådana ord borde snarare ligga i dens intresse som verkligen vill slå ett slag för kvinnors kompetens.
Mitt huvudargument för att använda de könsbestämda uttrycken för både manliga och kvinnliga yrkesutövare och liknande, i den mån sådana ord finnes, är dock att de kvinnliga orden (som är de som oftast fått stryka på foten) helt enkelt klingar vackrare. ”Prästinna” är vackrare än ”präst”, ”härskarinna” är vackrare än ”härskare” och ”redaktris” mer välljudande än ”redaktör”.
I mina öron låter ”brandkvinna” som en trevligare benämning än ”kvinnlig brandman” – det senare, som ofta förekommer i pressen, låter snarare som något slags androgyn varelse. ”Sjukskötare” känns som en mer adekvat benämning på en manlig sådan än ”manlig sjuksköterska”. Helt konsekvent tycker jag dock inte att man behöver vara – ”brevbärerska” är definitivt fulare än ”brevbärare”…
Jag underordnar mig hursomhelst hellre en härskarinna än en härskare.
Och djurvärlden är full av olika benämningar på hannar och honor. Sto och hingst, galt och sugga, bock och hind. Det är olikheterna som gör det, helt enkelt. Men allting färgas av vår uppfostran, en manlig prostituerad är en gigolo, medan kvinnan är hora eller luder. Vad låter bäst i det fallet? Glädjeflicka hette det förr, kanske lite snällare.
Kan du beskriva hur en åsiktspolis agerar? Lever vi inte i en demokrati med full uttrycksfrihet?
Var det bättre förr?
En åsiktspolis använder sig av guilt by association för att misstänkliggöra sina meningsmotståndare, och meningsmotståndare är alla som torgför ståndpunkter utanför den lilla ruta som rymmer vad som för stunden är politiskt korrekt.
Du för din poäng på ett snyggt, humoristiskt sätt! Språkkonservatismens vagga, mmm! När jag var arton och skrev mina examensprov på gymnasiet benämnde jag en kvinnlig bokskribent just det nu mer vedertagna ”författare” och läraren sa att jag skulle få avdrag för det. Eftersom jag gick IB och betygen skickades till en okänd kontrollant så vet jag inte hur det var med saken, men jag fick betyget.
Det är svårt att säga det där, det finns plus och minus med allt – jag skulle säga att det är lathet i svenska språket och en slags förenkling att alla benämningar ska vara lika, utan manligt eller kvinnligt genus – eller ett av dem som används, åtminstone. ”Sjuksköterska” är ju ett av fallen som fått det kvinnliga genuset.
Språket är spännande. Och ibland inte.
Visst är det ofta lathet som ligger bakom förenklingarna, utslätningen, generaliseringarna. Men det finns också en politisk agenda som grundar sig i rädslan för olikheter, jantelag och missunnsamhet.
Jag håller fullständigt med dig fram till näst sista stycket. Där vill jag nog hellre förespråka att använda sig av de yrkesbenämningar som finns och inte hitta på nya bara för att det ena könet har äntrat en viss bransch som det andra förr var ensamt om. ”Brandkvinna”, ”sjökvinna”, sjukskötare (brukar aldrig säga det), och liknande låter bara konstlat. Det kan man säga att allt nytt gör, låter konstlat till en början, men i det här fallet hävdar jag med bestämdhet att det verkligen bara låter dumt.
Det är underligt att mångfalden förespråkas till leda i så många andra sammanhang, men inte i hur vi kan använda vår hederliga vackra svenska!
Det är för att inskränkningar i språket är ett vapen i händerna på dem som vill likrikta tänkandet!