Sveket mot de svagaste

Du kan idag läsa nio år svensk grundskola och tre år gymnasium utan att läsa en enda litterär klassiker. I ljuset av detta ter sig det ramaskri som Folkpartiets förslag på en litterär kanon (ordet användes i sammanhanget något missvisande för att beskriva en lista med klassiska verk som skulle utgöra en miniminivå för vilka böcker som skulle läsas inom ramen för svenskundervisningen) utlöste häromåret minst sagt obegripligt.

När jag talat med människor av den äldre stammen, knegare som enbart gått sex år i folkskola och sedan tillbringat sitt yrkesliv inom industrin, har det slagit mig hur påfallande bildade dessa personer har varit. Den sexåriga folkskolan bibringade dem uppenbarligen djupare kunskaper i klassisk litteratur och historia än vad många som går ut gymnasiet besitter idag. Att de är mer bibelsprängda är förvisso inte så konstigt med tanke på den dåvarande kristendomsundervisningens framskjutna roll, men hur kommer det sig att kunskaperna om den klassiska litteraturen och historien är så mycket större?

Ansvaret skjuts på andra

Mina universitetslärare har vittnat om att de senaste årtiondena inneburit en märkbar kunskapsförsämring hos deras A-studenter. Inom exempelvis litteraturvetenskapen ägnas numera a-kursen åt att lära ut de rudimentära kunskaper som studenterna tidigare förvänts bära med sig från gymnasiet. När mina kurskamrater på grundkursen stånkade över den i deras ögon digra litteraturlistan vittnade det om två saker: dels att de saknade vana av läsning av den här typen av litteratur, dels att det var första gången de stiftade bekantskap med klassikerna.

Det är inte helt djärvt att anta att den som söker sig till en universitetskurs i litteraturvetenskap har ett intresse för litteratur över genomsnittet. I ljuset av detta är det i högsta grad besynnerligt att majoriteten varken läst Homeros eller Dante innan de satte foten innanför universitetets portar. Att universitetet nu får sörja för den grundläggande orientering som i själva verket är grundskolans och gymnasiets uppdrag är ett resursslöseri av gigantiska dimensioner. Det är också ett svek mot alla de som väljer andra inriktningar i livet och därför helt går miste om dessa kunskaper som tidigare togs för givna. Den gemensamma referensramen har krympt.

Bildningsförakt

Den kunskaps- och bildningsföraktande svenska skola som tog form under 1970- och 80-talen har lyckats i sitt uppsåt: dagens skolelever är avskurna från de 2000 år av västerländskt bildningsarv som tidigare fungerat som en brygga över generationsgränserna. Litterära korsreferenser går dagens unga förbi, om de inte råkar ha ett specialintresse, helt enkelt för att utbildningspolitiker och lärarkår inte ansett att det varit av intresse.

När jag talar med bekanta som arbetar som lärare på högstadiet och gymnasiet bekräftas bilden. Klassiker läses inte alls. Faktum är att man knappt läser någon skönlitteratur överhuvudtaget. Påfallande många av dagens nyutexaminerade lärare omfattar också ett relativistiskt perspektiv på litteraturen: man anser att det inte finns någon anledning att ta del av klassikerna eftersom kvalitet bara är en fråga om tycke och smak.

Sveket

Vilka är det då som förlorar på detta synsätt? Är det de studiemotiverade eleverna från bildade hem med proppfulla bokhyllor? Naturligtvis inte. Bildade föräldrar uppmanar sina barn till läsning, inte minst av litteraturhistoriens stora verk. Klassikerhyllorna i boklådorna har faktiskt svällt de senaste åren – kanske ett tecken på att skolans och universitetens svek skapat en kunskapstörst hos allmänheten.

Nej, de som lämnas i sticket är de som inte kommer från bildade hem med dignande bokhyllor. De som endast kommer i kontakt med böcker i skolan. Dessa ungdomar berövas möjligheten inte bara till den referensvärld och den kunskapsbank som tillgången till den klassiska litteraturen innebär utan också till den genuina glädje som bildningen skänker.

Genom sin relativistiska och ansvarslösa hållning till litteraturen bidrar den svenska skolan till en intellektuell segregering och skapar en mental underklass. Det är en klyfta som inga fördelningspolitiska insatser i världen kommer att kunna överbrygga. Det är kanske det största sveket mot de svagaste.